En värld av drakar

Uppvaknad

HON HÖRDE TVÅ OLIKA röster. Båda kom från kvinnor och de lät oroliga. Hon låg på något mjukt. Det kändes som en madrass. Allt var fortfarande svart. Hon försökte öppna ögonen och de båda tystnade. Långsamt särades ögonlocken från varandra och ovanför henne lös två underbart vackra ansikten. Till vänster om sig såg hon ett brunt vågigt hårsvall som omringade ansiktet på ett moget ansikte i artonårsåldern. Starka käkar och hyfsat höga kindben gav henne ett vuxet utseende och de mörkt bruna ögonen utstrålade visdom. Den andra flickan till höger hade ett änglalikt blont hår och ett förädlat runt ansikte med små ljusröda läppar. Hon såg ut att vara kanske sexton och de blåa ögonen sken lika mycket skönhet som ungdom. Båda rynkade pannan och gav henne stöd när hon försökte sätta sig upp. Plötsligt försvann den blonda flickan utom synhåll men kom tillbaka lika snabbt med fyra kuddar. De hamnade bekvämt bakom hennes rygg och sittande öppnade hon munnen som var full med frågor. Ljud kom inte och det kändes som om tungan var fastsydd i gommen. Hon väntade istället med att prata och tittade sig runt omkring.  
Två sängar inklusive den som hon låg i stod mot en vägg av ebenholts. En hög spegel stod längst bort i det vänstra hörnet med en byrå på höger sida om sig. Det fanns ett bord och tre stolar lite närmre dem, fast mer i mitten av rummet. Taket var hyfsat lågt och gick ojämnt längs vägen medan golvet var i trä. Det var rakt och mörkbrunt istället för den svarta färgen av ebenholts längs väggarna. Nu kände hon ett ord leka på tungan och hastigt spottade hon ut det.
”Namn!” De två flickorna höjde på ögonbrynen och tveksamt pekade de på sig själva.
”Jag heter Marina”, sade den blonda och sedan tog brunetten över.
”Jag är Kaylïn”, sade den andra och försiktigt lade hon en hand på flickan som låg i sängen. ”Vad heter du?” Hon funderade men kom inte på något.
”Du kommer inte ihåg, eller hur?” sade Marina och satte sig lätt bredvid hennes ben. En lång marinblå klänning särades vid hennes höft och visade ljushyat felfritt skinn. Kaylïn drog till sig en fåtölj i flätat trä istället och satte sig ner på den utan ett ljud. Hon hade jämväl en klänning fast grön. Den delade sig också vid benet och lite mörkare hud uppenbarades med lika felfritt skinn som Marinas.
”Ja”, svarade hon och fingrade på den svarta blusen hon hade på sig. Hon hade inget minne av det som hänt innan hon vaknade och därför inte var kläderna kom ifrån. Det enda hon visste nu var hur att prata.
”Var är jag?”
”I Berën. Vi hittade dig i ett dike längs en övergiven väg, söderut, utanför Dronn. Du var täckt i lera och hade sår och blåmärken över hela kroppen. Du har två brutna revben och ett ordentligt slag i huvudet. Vi tog med dig hit och tvättade av dig och satte på dig nya kläder. Du har vart medvetslös i tre dagar nu.” Marina strök henne över pannan och gav henne ett glas vatten. Flickan tog det och hällde i sig den svalkande vätskan.
”Du har hög feber och borde vila, är du säker på att du inte kommer ihåg något?”
”Ja”, svarade hon och tittade ner på sina händer.
”Vi tänkte lämna dig nu, i bara några minuter men lova att inte flytta på dig. Du måste vila”, sade Kaylïn och satte en bricka med en brödskiva och en kanna vatten på, på ett litet nattygsbord i björk bredvid henne.
”Åh, innan vi går tänkte vi ge dig den här. Du hade den runt halsen när vi hittade dig.” Kaylïn tog upp något ur nattygsbordets låda och gav den till henne. Flickan i sängen ryckte till när hon kände Kaylïns mjuka fingrar runt hand. De var silkeslena och svala som snö mot hennes heta hud och hon längtade efter att få känna dem mot sig igen så fort de lämnade hennes skinn. När de lämnade rummet öppnade hon näven och såg en berlock i guld ligga i hennes näve. En tunn kedja smet igenom hennes fingrar och hängde från berlocken. Den var tung och fick hennes händer att sänkas och hon visste att febern och tröttheten påverkade hennes styrka. Den gick att öppna men hon var osäker på om hon ville. På grund av historien som Marina hade berättat så visste hon inte om hon ville veta något om smycket eller inte. Tillslut öppnade hon den och i locket låg en målad bild av en vacker kvinna med moderligt utseende. På andra sidan stod ett namn iskarvat i guldet i en snirklig stil. Ayla stod det.

”Ska du komma och hjälpa till eller inte Ayla? Du är sjutton år fyllda, stå inte där och fjanta dig, du kommer inte att kunna leka med fåren så länge till om de ändå inte får vatten! Pumpa nu, så kan du stoja och stimma sen!” ropade den vackra kvinnan och skrockade åt sin dotter som lekte med lammen.
”Snart mor! De har så roligt, varken jag eller de vill sluta nu!”

Ayla rycktes ur minnet och sökte förtvivlat efter mer men inget kom. Hon drog täcket åt sidan och satte fötterna stadigt på golvet. Hon reste på sig lite för hastigt och slog i marken med en duns. Huvudet klarade sig och mer varsamt hävde hon sig nu upp. Hon lutade sig mot väggen när synfältet blev suddigt men bestämt gick hon mot spegeln i det vänstra hörnet. När hon var framme såg hon på sig i det reflekterande glaset. Ett tydligt blåmärke visade sig på överarmen och i ansiktet fanns ett ihopsytt ärr. Hon kände lätt med fingrarna på högra sidan av magen och revbenen smärtade, fort drogs hon in i ett nytt minne.

”Kom igen nu, kan man inte få en liten kyss? Bara på kinden.” Mannen luktade starkt av sprit och likaså hans tre kamrater.
”Nej! Låt mig va! Min far bor precis runt hörnet och jag kan ropa på honom vilket ögonblick som helst!” Naturligtvis var det inte sant och skärrat började hon försöka vända om.
”Tösen, vi ber inte om mycket!”
”Nej, jag är ledsen men jag måste verkligen vända hem nu!” De sista orden snyftade hon nästan ut och rädslan tog över.
”Mitt tålamod har tagit slut nu flicka lilla!” morrade han och tog tag i hennes arm. Han drog henne till sig och började våldsamt dra i henne när hon försökte slita sig loss. Han slet i hennes kläder och förtvivlat skrek hon även om ingen kunde höra. Norra utkanterna av staden var farliga och hon skulle ha tänkt bättre än att gå dit. Hans kamrater såg roat på när deras anförare argt gav henne en örfil när hon slog till honom på armen. Hennes blus var nästan helt uppknäppt nu och ivrigt slet han upp resten. Hon sparkade honom bryskt mellan benen och han vek sig dubbel på marken. Hon sprang allt vad hon hade men hans vänner kom efter henne. Frenetiskt sparkade hon och slog när de höll henne fast. Det var lönlöst. Deras ledare stapplade efter och röd i ansiktet knöt han näven och slog henne i magen. Smärtan var obeskrivlig och den hann inte gå över innan nästa slag kom. Efter minst tio minuter av stryk kände hon marken under sig när hon blev släpad över rötter och sten. Hon fick en kick i ryggen och rullade ner från vägen. Smärtan var oerhörd.

Hon såg på sig själv när tårar rann nerför kinderna och det djupt mörkbruna vågiga håret kletade sig fast i ansiktet av svetten som rann längs pannan och nacken. De gröna ögonen var glansiga av gråt. Hon stängde snabbt berlocken för att inte minnas mer och bröt ihop totalt. Hon föll ner på golvet och sittandes såg hon på sig själv. Hon var slank och håret nådde ner till bröstet. Det obehagliga minnet fläckade hennes syn och oroligt reste hon på sig när hon hörde steg utanför dörren. Hon stapplade till sängen och lade sig matt ner under täcket.

Stop telling me that I am feeling the group pressure, you can't compare it to what you are feeling and then acting by it.
  Nervoussnes is just an illusion and the nervoussnes that you are feeling makes you care and rely on everyone else opinion so much. I personally belive that people in general think to much of them selves, not in the way that they think the're the best, but that everything circles around them.
  That, ofcourse, makes people think that everyone cares about what your wearing and how you look. 
  If I should see someone, for an exampel; with a blouse that I didn't think looked so "styilsh" I wouldn't think about it all the time and criticize it in my mind or in the way that other people often do, by saying it out loud and hurting the persons feelings. 
  Ofcourse, if everyone hates you, you should maybe think of changing yourself a bit so you at least can have some friends. But still, I mean seriously!?

  Please, everyone, fuck other peoples thoughts and opinions and start getting some self-confidense!