hazzlan

Ingen ens blinkade. Ayla hörde hjärtslagen av alla men tre slog lite snabbare. Två var väldigt lugna, Mirikan och Káler. Men de tre snabba var såklart Sovay, Fyrda och… Och? Vem var det? Hon ryckte maniskt till och vred på sig på mindre än en trettiondels sekund. Hon letade med blicken bland mörkret. Hon såg precis lika bra i mörker bara att allt hade annorlunda färger och hade fått en grålila nyans. Men när ett par gröna intensiva, runda, stora ögon dök upp bland allt det violettmörka drog hon sig instinktivt bakåt. De gröna ögonen blinkade till när de förstod att hon hade sett honom eller henne och kröp in i en skreva men kikade sedan ut igen tre sekunder senare.
Ayla var för chockad för att säga något till de andra som fortfarande stod helt döda framför korsningen. Hon gled ner från Mirikans rygg och stapplade långsamt, tyst fram till varelsen. Den ryggade tillbaka och väste lågt. Ayla hejdade sig vid ljudet. Det var strävt och aggressivt. Hon trodde inte att varelsen skulle kunna skada henne allvarligt men man visste aldrig. De var trots allt i Mûrkás. Hon hukade sig lågt. Inte som för att försvara sig utan för att se liten ut så att varelsen skulle kunna se henne som ofarlig. Hon log mjukt mot den och sträckte fram handen. Varelsen var luddig och liten. Väldigt söt faktiskt. Pälsen var mörkgrå och hade svarta lurviga fläckar och den omgav kroppen så tätt att hela den såg ut som en stor fluffig, lurvig boll. Den stod upprätt på två, korta ben och dens små tassar rörde sig framåt när den sträckte sig fram för att röra hennes fingertoppar lätt som om en fjäder hade landat på dem. Varsamt böjde hon fingrarna och drog den närmare sig. Den tassade försiktigt fram till henne och rörde ämabelt hennes kind. Dens händer var mjuka och små, så ömtåliga. Varelsen drog blygsamt tillbaka handen och gömde båda två i pälsen och grävde ner ansiktet i allt fluff. Den hade små runda öron som stack upp på bakhuvudet och de vred runt och vände sig åt olika håll. Ayla hörde att dens hjärta började slå ännu snabbare. Hon vände sig oförstående om och såg att Mirikan hade upptäckt den lilla varelse som nu skakade våldsamt. Den började plötsligt pipa tyst så att bara alverna och de två drakarna kunde höra. När Sovay och Fyrda vände sig om och såg den började de andas häftigt och ryggade skrämt tillbaka.

Ayla lyckades tillslut få ur sig:

”Sluta skrämma den!”

Alla ryckte till på samma gång och drog sig undan så att den kunde bli lite lugnare. Plötsligt kastade den sig fram och slog armarna om hennes ben. Den var otroligt stark och även fast den hade så pass korta armar att den inte nådde runt henne så kunde hon inte komma loss. Mirikan närmade sig försiktigt för att försäkra sig om att allt var okej men då gnällde den till och klämde henne ännu hårdare och knöt armarna runt hela henne.

”Gå inte närmare! Då håller den bara fast mig hårdare.” pustade hon ut och drog in mer luft i lungorna innan den pressade ut allt igen. De korta armarna och benen och ögonen var det ända som inte var täckt med päls men när den tittade upp på henne så kunde hon se ett stort leende gömma sig under allt det lurviga. Hon log tillbaka och den blev så överlycklig att den pressade ännu hårdare.

”Aj!”

Den kastade en skamsen blick på henne och släppte henne genast. Hon sträckte på ryggen och det hördes ett ljudligt knak. Den backade skyggt och förstod att den hade skadat henne.

”Nej, vänta! Kom hit. Det är ingen fara. Du får bara vara lite försiktig.”

Förvånansvärt nog så förstod den och trippade tillbaka till hennes famn men nu var det Ayla som höll om den. Hon lyfte försiktigt up den och höll den som en bebis och bar den fram till korsningen. Eftersom hon trodde att den förstod så frågade hon vad den hette.

”Eh!”

”Heter du Eh?”

”Eh! Ehlema! Ya, Ehelema! Ya, dotte till Lamo. Min mommo Lamo.”

”Mommo?”

”Mommo.”

”Så du heter Ehlema och är dotter till Lamo. Lamo är din mamma, mommo?”

”Uya.”

”Okej. Jag förstår. Ehelema, skulle du vilja hjälpa mig?”

Hon nickade snabbt och Ayla förstod att hon inte gillade att prata och att det hade varit en ansträngning för henne att säga allt det där. Dessutom att få det så likt hennes språk.

”Vi vet inte vilken väg vi ska ta. Du ser, vi och mina vänner vet inte vilken väg vi ska ta för att komma ut ur Mûrkás”, sa hon och svepte med ena handen över de mörka väggarna av sten. ”Vi ska till dvärgarna om du vet vilka det är?”

Hon nickade och tittade på korsningen. Hon gled smidigt ur Aylas grepp och landade utan ett ljud på marken om då pälsens svepande ljud inte räknades. De stora ögonen betraktade korsningen i det violetta mörkret och sedan sträckte hon hastigt ut ett litet finger som pekade mot den högra och mycket smalare stigen. Ayla nickade och tittade sedan bak, in i Mirikans ögon. Han frustade motvilligt men nickade sedan och fick sin gröna nyans när han såg att den lilla varelsen hade börjat stampa marken och svängde med armarna utåt, som om hon simmade.

Alla tittade tyst på, rädda för att den skulle göra något som skulle kunna skada dem. Ehlema började trampa frenetiskt och skakade våldsamt så att den tjocka pälsen skapade ett väldigt behagligt rasslande ljud. Plötsligt började bergsväggarna röra på sig och tryckas utåt. Alla stirrade som förhäxade på och när Ehlema var klar så drog alla ett snabbt och dämpat andetag.

Ehlema vände sig om och strålade. Hon förväntade sig att alla skulle börja le och berömma men allt hon fick var ett karaktärslöst;

”Åh.” Ehlema hängde bekymrat med huvudet och suckade. ”Det var… oväntat.”

Hon sken såklart upp igen när hon hörde Aylas ”beröm” och traskade belåtet fram till henne. Ayla var glad att hon hade förnöjt henne och tittade in i hennes aktningsvärda gröna ögon. De var så charmerande, bedårande och glänsande. Hon lyfte försiktigt upp henne och bar henne till Mirikan. Hon började gnälla och tryckte upp sig mot hennes bröst.

”Det är ingen fara.”

Ehlema lugnade sig inte alls och pressade armarna runt hennes nacke. Hennes lurviga päls gjorde att Ayla inte kunde se något men hon gick bestämt mot Mirikan.

”Du ska sitta på Mirikans rygg, precis som jag.” Hon slutade pipa men var fortfarande spänd. När Ayla hade satt sig till rätta bakom Mirikans skulderblad började han lunka framåt och visade sin tacksamhet mot Ehlema för att ha breddat ut stigen med i alla fall tre meter genom att flaxa lätt med vingarna och förtjust frusta. Káler gjorde detsamma. Ehlema var lite bättre tillmods när hon satt tryggt i Aylas knä och hon började intressera sig för människorna. Hon var anmärkningsvärt intelligent och hade efter all uppståndelse märkt att alla inte hade samma blodsort och rörde sig betydande olika, och dessutom hörde hon hjärtslagen tydligt nog för att avgöra att de med snabbare puls var svagare. Men Ayla kunde inte förstå att Ehlema, som hade de snabbaste hjärtslagen, kanske var en av de starkare individerna i den här samlingen.     

Hon var ju tydligen starkare än alver och hade makabra krafter, som för den delen faktiskt hade hjälpt dem. Hon var väll vänligt menad men hon kunde inte låta bli att tänka på vad hon kunde göra för dem i det kommande kriget. Det var en tanke som hon gärna inte fick fram i den lilla delen av hennes hjärna som nu fick plats med så mycket sedan hon blivit alv. Ehlema skruvade på sig och sträckte sig efter Sovays hand och Ayla släppte greppet om henne. Káler gick bakom Mirikan så den lilla pälsbollen kilade ut på Mirikans svans och gav inte ifrån sig ett ljud när hon hoppade över till Káler och landade smidigt på hans näsrygg. Ayla svängde förvånat runt för allt hade hänt på mindre än en och en halv sekund. Ehlema hade redan satt sig tillrätta i Sovays knä och började pilla på hennes vågiga mörka kastanjebruna hår. Sovay var fortfarande framböjd för att ta emot Ehlema och Ayla kunde räkna ut att hon skulle komma på att bollen redan satt i hennes knä om ungefär en sjättedelssekund och allt det där hann Ayla tänka ut på en åttiondelssekund. Hon blev förvånad över sin snabbtänkthet och började med en intressant grubbling för sig själv. Sovay hade upptäckt henne precis i tid efter Aylas beräkningar och satt nu och gullade med Ehlema på Káler medan han gick sin lugna gång. Mirikan pratade tyst med Nurál och Ayla förstod att deras samtal kretsade kring Ehlema och hennes krafter.

”Det finns ingen anledning att inte ta användning av henne”, viskade Nurál och Ayla som hade upptäckt dem gav honom en trotsig blick.

”Ayla, jag tycker också at vi ska hålla henne utanför det här”, sa Mirikan och hon log tacksamt mot honom, ”men däremot så skulle vi ha otrolig nytta av henne. Jag menar, hon har sina märkbara krafter och så är hon tydligt intelligent och stark, ingen skulle heller skada henne om de inte visste om vad hon skulle kunna åstadkomma.”

Ayla väste uppretat mot honom och krävde in naglarna i hans skinn och brydde sig inte om hans frustration över att hon ville skada honom. Han svängde med huvudet mot henne och hon hörde en djup morrning stiga från hans bröst och hans knivvassa dolkstora tänder visade sig bakom det dova ljudet. Hon hade aldrig sett honom så förut och blev förvånad och drog sig hastigt bort. Efter ungefär en halv sekund förstod hon att det inte var henne han morrade åt. Ayla tittade bak och gav ifrån sig ett lågt, gällt skrik. Det var varelser som gömde sig inne i mörkret och som närmade sig på ett obehagligt sätt. Mirikans ögon hade blivit hotfullt röda men Káler visade ingen större avsky för de hukade krökta djuren. Han hade väl sätt värre i sina år som slav för en av de onda. Ayla blev förvirrad när hon såg dem. Ljuset spelade ingen roll för hennes ögon men hon kunde inte se deras ansikten. Vad var de för några? De kom närmare. Hon ryggade tillbaka och svingade sig av Mirikans rygg och landade lätt på ett stort stenblock. Hon klev av det och böjde sig ner för att långsamt lyfta upp det tunga blocket. Alla fortsatte röra sig och Aerys som förmodligen hade sett det här drog självsäkert fram sin stav. Nurál började mumla för sig själv och dra händerna i cirkelliknande rörelse. Káler lyfte lätt från marken men inte så högt upp att han skulle slå i stenväggarna som böjdes som ett tak över dem. han gled framåt och landade framför Mirikan så att Sovay och Fyrda, de svagare, var i säkerhet. Mirikan hade inte plats nog att vända sig om för att kunna ha huvudet, alltså käftarna, mot djuren men han hade sin svans som skulle kunna skada dem lagom mycket för att de skulle klara sig fint, men det var Mûrkás och precis som Ehlema hade Ayla inte förväntat sig så mycket men hade blivit överraskad av hennes styrka och krafter. Plötsligt tvärstannade de smygande varelserna och hon hörde deras väsande röster överlägga. När Ayla hörde det första ljudet från att stenar sparkades ner när de började kättra upp på väggarna började hon förstå. Hon vände sig om och började snubbla framåt.

”S… spring. NU!” Alla rörde sig därifrån med stapplande steg medan kedjan rasade ihop bit efter bit efter dem. Raset var inte något som de ville skulle ha hänt men varelserna hade väl förmodligen svårare att komma ikapp dem nu. Deras plan var att de skulle dö av de fallande stenarna och sedan så skulle de gräva upp liken och ha till föda. Men alla hade överlevt. Raset hade slutat redan för en minut sedan och alla fortsatte tysta att gå. Det blev tillslut kväll – uppskattade de- och de beslutade att slå läger. Mirikan och Káler skulle dela på natten och hålla vakt. När Káler och Mirikan hade räknat timmarna sekund per sekund väckte de alla och de började röra på sig igen. Alla var trötta men Nurál och Mirikan fortsatte överlägga angående Ehlema och det såg ut som om Nurál och Mirikan skulle vinna den här striden trots Aylas upproriska morningar och väsande.

”Mirikan, nej. Tvinga henne inte bli en del av det här.”

”Inte tvinga men vi kan fråga.”

”Va? Nej, inte utsätta henne för sådan press.”

”Vad för sorts press. Hon känner inte oss och är inte medveten om vad det här handlar om. Hon behöver bara säga ja eller nej.”

”Du sa det just. Hon vet inte. Det är ett lagom starkt argument för att hon inte ska behöva dras med i vårt fall.” Ayla fick en klump i magen och hon slutade andas för att inte börja gråta.

”Vi kanske inte förlorar om vi har henne på vår sida.”

”Mitt argument är fortfarande bättre.”

Han himlade med ögonen och de ökade på farten. Ayla höll i sitt svärd för säkerhets skull och fingrade på bladets skarpa yta. Det blänkte till och hon fick en skarp inre syn av Kimer som sprang. Han skulle vara framme om kanske 42 timmar. Det var en längre sträcka som han behövde färdas än de men han sprang. Hon visste att de skulle vara obekvämt att vara nära honom igen men det var ett måste. Hon gled ner från Mirikans rygg och började springa. Det var ett effektivt sätt att göra tankarna blanka. Hon andades in och ut. In och ut. Höger vänster, höger vänster. Det var något som alla gjorde. Hon hade fortfarande inte vant sig helt och hållet med att vara alv. Hon var så mycket snabbare än en människa och hennes andetag var lugnare och mer samlade än Sovays och Fyrdas. Till och med när hon började springa snabbt som en gepard var hon fortfarande inte det minsta andfådd. Hon höll andan. Efter femton minuter började lungorna bli torra och en kvart senare hade de knutit ihop sig och bad efter luft. Hon drog in fyra djupa andetag och började gå. Hon tänkte att hon skulle träna på uthållighet. Tio andetag till och sen skulle hon hålla sig i fyrtio minuter. Men nu skulle hon bara jogga. När hon började få upp farten till en tävlingshästs galopp märkte hon att hon var ensam. Mirikan hade låtit henne springa iväg. Var han dum i huvet eller? Hon hade sprungit som en vind de senaste trettiofem minuterna. Det skulle ta dem minst en och en halv timma innan de nådde ifatt henne. Men det betydde såklart att hon behövde stå still.

”Jag kan väl lika gärna gå tillbaka”, sade hon och vände sig om.

Hon slöt ögonen och vände huvudet uppåt. Det blev varmt och hela ansiktet mjuknade upp. Hon ryckte till och öppnade ögonen. Solen? Nej, det kunde det inte vara. Vad var det som lyste då? Då såg hon. Det fanns en liten springa mellan bergsväggarna och därifrån blänkte det gult. Eller guld? Solen var inte guldig. Då insåg hon. Solen hade speglats mot fjället från…

Hon andades hastigt in. En drake. Nej. Det kunde det inte vara. Jo. Det var en stor guldig drake. Dens massiva vingar slog mot vinden och hon kunde höra ett lågt, djupt kurrande. Det var en hane. Hon kände det på sig. Då märkte hon att den flög i vackra spiraler och gjorde graciösa vindsnurrar som hon kallade dem. Det var när de slappnade av helt och föll neråt i en smal snurr. Han slog sedan ut med vingarna och han var så pass stark att han kunde trycka upp sig med hjälp av bara ett vingslag och sedan nätt och jämt glidflyga uppåt. Det var imponerande att se. Hon hade slutat andas igen och när det plötsligt dök upp en till drake i dansen som började frusta eld och hugga efter den guldiga drakens hals kved hon till och de stannade hastigt. Hon kastade sig ur synhåll för dem och de fortsatte med sin dans. Hon smög fram igen och tittade förundrat på. Den nya draken var silvervit och hade isblåa ögon som gnistrade av ståtlighet. Hon förstod att det var en hona och att de höll på med en parningsdans. Hon visste inte att honorna skulle vara så aggressiva men det var väl bara för att bevisa att de också skulle få bestämma. Honan var längre och smalare. Rörde sig smidigt och slingrade sig runt hanen. Båda bullrade starkt nu. Ayla förstod att det här måste fullgöras annars så skulle det finnas en drake mindre. Plötsligt så slog honan till hanen med sina två meterlånga knivar till taggar i hans lårben men han tog emot det och fortsatte hålla sig i luften. När hon satte käftarna i hans skuldra stönade han till men fortsatte bestämt slå med vingarna. Då förstod Ayla. Han skulle stå ut med allt för att bevisa att han var värdig att vara far till en ny drake. Det var hemskt att se men det var hans val. Ayla kunde inte gå därifrån ifall de skulle försvinna men hon behövde hämta Mirikan. Hon letade frenetiskt i tankarna men hon kunde bara inte hitta honom. Varför? Inte nu! Då, när hon kände sig som mest hopplös såg hon en liten studsande pälsboll komma snabbt mot henne.

”Ehlema!” flämtade hon och sträckte ut armarna efter henne.

”Momma!” Ayla stapplade till när hon påpekade henne som mamma men återsamlade sig snabbt.

”Ja. Kom här. Vi måste vara tysta”, sa hon och satte ett finger för munnen. Ehlema saktade genast ner och började krypa på fyra. Ayla susade fram till henne och lyfte upp henne i famnen.

”Momma?”

”Ja.”

”Drake.”

”Jag vet. Vill du hjälpa mig? Vi måste försöka få dem att lyssna på oss. De kan nog hjälpa oss väldigt mycket, lite längre in i framtiden.”

Ehlema nickade tyst och rynkade pannan. Innan Ayla hann förklara vad problemet var hade Ehlema hoppat ner från hennes famn och började tyst smyga framåt. När hon stod under springan började hon trampa i marken så som hon hade gjort runt ett dygn tidigare. Hon lyfte händerna ovanför huvudet och kurrade som de båda drakarna gjorde. Eftersom Ehlemas ljud smälte in i deras så märkte de ingenting. Den silvervita draken stannade plötsligt upp och tittade ner på dem. Då klappade Ehlema till med händerna och drakarna fick något mordlystet i blicken. Nu dök den guldiga hanen ner mot springan och började krafsa otåligt på stenen. Springan blev större och nu hjälpte honan till. Ayla stapplade fram till Ehlema och började förfärat dra i henne. Det var som att försöka flytta på ett berg. Plötsligt kände Ayla en duns i huvudet. Det var honans bog.

”Ah!” Ett sådant slag mot huvudet skulle ha dödat en vanlig människa men nu var hon alv och hon kände att det bara skulle bli en mellanstor bula. Nu stod båda drakarna framför dem och Ayla kved till. Precis när de skulle anfalla höjde Ehlema händerna igen och klappade lätt till med dem. Drakarna stannade genast upp och såg väldigt omtumlade ut. När de förstod var de var och vilka som stod framför dem morrade de våldsamt och hukade sig aggressivt. Ayla blundade hårt och hoppades att det skulle vara över snart. Det blev helt tyst. Hon fick en återblick av när hon satt på Mirikans rygg i alvskogen. Det kändes nästan som om en pilskur skulle komma nu men det gjorde det inte. Istället för det så hörde hon ett lågt morrande. Det var Mirikan.

”Mirikan! Du är här!” Han tittade inte ens på henne. Hon förstod genast. Han försökte övertala de båda drakarna att i alla fall inte döda dem. Káler hjälpte till och fick dom åtminstone att tveka. Kálers visdom och ålderdom gjorde att de avslutade vad som kunde ha blivit ett blodigt slag till en frustning och bugande. Först fick Mirikan böja sig ner på knä och sedan göra ett klot av eld och tända på en liten plätt av mark. Egentligen skulle det ha behövts gräs eller något annat än bar mark för att tända eld på jordytan men han lyckades åstadkomma en liten brasa av sprakande lågor. Sedan var det honans tur och hon gjorde samma sak. Då märkte Ayla att hennes eld gnistrade lite mer av is än eldens omslutande röda färg. Den kändes nästan magisk. När den guldiga draken skulle buga vägrade den och morrade lågt. Káler skakade på sitt massiva huvud och hanen borrade in klorna i marken. Ayla förstod inte vad som hände och trevade förskräckt med handen längs midjan. Hon kände svärdets släta blad och drog häftigt efter andan. Hon drog upp svärdet och när solen som motvilligt hade kommit fram mötte det blänkande materialets yta sprakade det till och alla vände blicken ditåt. När den motstridiga hanen såg skaftet på svärdet stannade han upp och blev vidögd. När Ayla förvånat såg allas reaktion gick hon ett prövande steg framåt men alla backade, till och med Mirikan. Hon tittade oförstående på honom men han såg bara svärdet. Hon lade tillslut blicken på det hon hade i handen och då såg hon. Det var en tunn slöja av någon sorts dimma som slingrade sig runt det skinande bladet. Det fanns en gnistrande strimma av blått ljus som gick i en vid båge runt skaftet och började vira sig runt Aylas arm. Hon började förskräckt försöka borsta bort det med den andra handen men det fortsatte på ett trollbindande och magiskt sätt att linda sig runt hennes kropp.

”Mirikan! Snälla hjälp!”

Han backade bara och borrade intensivt in klorna i marken. När hela hon var inlindad i det blåa ljuset kände hon en otrolig lycka och plötsligt fick hon en återblick av sitt liv. Av när hon lärde sig cykla på trottoaren bredvid sitt hus. När hon för första gången satte sin fot innanför skolans entré och när hon fick sin första blick från högstadiets snyggaste kille. När hon hittade amuletten. När hon klev på bussen och sedan klev av och såg Marina och Kaylïn. När hon såg Kimer för första gången. När hennes första och bästa kyss tillbringades med Kimer.

När hon hittade Mirikan.

 Där tog det tvärt slut och hon kom tillbaka till nuet. Plötsligt gled alla drakar ner på ena knäet och lät det andra ligga rakt, sådär som det såg ut när hästar bugade i filmer. Till och med Mirikan hade blicken nere i marken.

”Vad gör du?” frågade hon förtvivlat och sprang fram till honom. Hon lade handen på hans skulderblad och han ryste till.

”Vad är det?” Han sjönk djupare ner i sin ställning och vägrade att ens kasta en enstaka blick på henne. Hon tittade på svärdet och kastade frustrerat in det i berget femtio meter bort. Den guldiga draken blickade upp men honan morrade påminnande till honom och han dök djupare ner i sin bugning.

”Mirikan! Sluta! Du ska inte knäböja för mig! Det är fel! Du ska stå vid min sida och... Snälla.”

Han stönade och hon kände att han spände sig hårt. Han började till och med skaka men rubbades inte av hennes ord. Vad kunde få honom att flytta på sig? Då slog det henne. Hon susade tillbaka till svärdet och lyfte upp den lätta klingan. När hon hade ställt sig vid Mirikans sida igen satte hon bladets vassa yta mot hans skuldra.

”Mirikan. Res på dig och låt mig sitta på din rygg och dela dina tankar och sinnen. Jag vill öppna mina ögon och se genom dina. Vi ska fortsätta mot dvärgarnas rike och nykomlingarna får mer än gärna följa med. Vi skulle bli mycket lyckliga om ni gjorde det”, sa hon och tittade menande på dem, ”Káler skall också följa med oss. När vi är framme ska vi förbereda oss för strid.” Hon kände hur Mirikan slappnade av. Han reste på sig och ruskade bort känslan av att knäböja för sin jämlike. Ayla gladdes åt att han inte betedde sig som hennes slav längre och hon kramade om honom hårt. Precis när hon lade handen på hans hals i omfamningen försvann hennes syn och en ny värld öppnades. En genom Mirikan.

”Ah!” Hon rycktes direkt tillbaka till sin egen kropp och kunde inte låta bli av att vara fascinerad. ”Vad var det där?” frågade hon vem som helst som kunde svara.

”Det var vad du bad om”, svarade Káler.

”Va?”

”Att se genom hans ögon.”

”Nej! Det var inte så jag menade! Men det här var ju så mycket bättre!”

Hon snuddade med fingertoppen på hans röda fjäll och allt blev lite suddigt av den lätta beröringen. Hon svingade sig upp på hans rygg och kände hur kroppen genomforslades av energi och styrka.

”Framåt!” Hon rycktes med i farten och Mirikan rusade fram mellan väggarna av sten. ”Vänta!” Han tvärstannade och lät henne kliva av från hans rygg. Allt blev mycket oskarpare och färgerna inte lika klara men det var fortfarande hundra gånger bättre än människornas syn.

”Ehlema. Kom nu.” Hon sträckte fram handen och lät Ehlema kasta sig fram och klänga sig fast på hennes rygg. Hon förstod att allt det här var lite för mycket för den lilla varelsen och hon somnade innan hon hade hunnit tillbaka till Mirikan. När hon tillslut hade satt sig på Mirikan igen stod alla stilla.

”Vad är det? Varför rör ni inte på er?”

”Om du ser genom Mirikan så måste du tänka genom honom och agera genom honom. Han kommer inte röra på sig förrän du ber honom att göra det”, svarade Káler.

”Jag förstår inte riktigt... Ah!” Plötsligt började Mirikan röra på sig. Ayla kom på sig med att en liten del av hennes hjärna hade bett honom att gå framåt.

”Stanna.” Han stannade. ”Gå.” Han gick. ”Det här är... Fantastiskt!” ropade hon och kastade upp armarna i luften.

”Akta!” skrek Káler men innan hon hann göra något hade Mirikan gått in i en vägg och Ayla kastades ner i marken.

”Ah!”

Sovay rusade fram till henne och hjälpte henne upp.

”Hur gick det?” frågade hon henne oroligt.

”Jäklar!” Hon drog bort handen från huvudet och kände en kladdig vätska på fingrarna. Blod.

Mirikan såg omtumlad ut men Ayla visste att han var okej för han var så pass medveten om vad som hade hänt att han i alla fall kunde morra åt henne.  

”Så man måste vara väldigt eftertänksam om vad som händer för att kunna göra det här eller?” muttrade hon och haltade fram till Ehlema som hade hoppat av precis i tid för att inte bli skadad.

”Va hände?” frågade bollen med päls som hade dragit in både händerna och benen i det lurviga fluffet.

”Inget. Inget som du behöver oroa dig för. Nu ska vi börja röra på oss igen. Hon lyfte upp Ehlema och svingade sig upp på Mirikan.

”Styr mig innan jag kraschar igen.” Ayla himlade med ögonen och började sätta igång en fjärdedel av hjärnan i att styra Mirikan. En annan liten del oroade sig för Ehlema och vad som skulle hända med henne senare när de gjorde sig redo för strid. Resten tänkte på hennes och Mirikans rustning. Vad hade hänt med den? Hon rörde instinktivt svärdet som hon hade plockat upp på vägen och blicken fick henne att väsa åt Mirikan. Han hade övertalat hästarna att färdas mot dvärgarna med rustningen i släp. Hon hade inte tänkt på det så mycket men hästarna hade dragit rustningen från första början men den var väl ändå för tung för dem?

”Nej. Alver tillverkade vår rustning. Deras rustningar är gjorda efter lätthet, styrka och smidighet.”

”Såklart. Alver är ju supervarelser”, muttrade hon retsamt och kom efter en halv sekund på att hon själv var en alv. Hon kände sig inte märkvärdig på något sätt men när hon fäste blicken på Fyrda och Sovay så såg hon att de rörde sig mycket klumpigare och gled inte fram så som Ìselzir gjorde. De pratade inte heller med en kvittrande stämma som flöt på som musik genom vinden. De var inte lika vackra och ståtliga. Sovay skulle ses som otroligt underbar i skönhet i människornas värld om det inte var för hennes förbannelse såklart, men hos alverna var hon bara medelmåttigt söt. En fjärdedel av hennes hjärna fortsatte fundera över skillnaden mellan människor och alver medan en annan fjärdedel oroade sig över Ehlema som fortfarande var lite skakad över allt som hade hänt. Ayla slöt ögonen och märkte inte att de stannade. Det var Káler som hade fått alla att sakta ner.

”Vänta, Zorrovay och Lyssá kom in i Mûrkás… Så det betyder att det finns en öppning. Vi måste gå tillbaka!”

Alla drog efter andan och tänkte på vilken tid det skulle spara dem. Ayla tänkte på solen och dens varma strålar.

Asså jag fattar inte hur man gör header till bloggen eller hur man designar nästan över huvudtaget! Så snälla! HJÄLP! Skulle bli en så mycket roligare blogg att besöka om man hade en snygg design!

sitter här vid datorn och tittar på skrivbordslampan. Städade  nyss marsvinsburen och nu när jag tittar ut genom fönstret ser jag blå himmel på väg .                                                                                                             


Allt e lungt och skönt...
 

Men snart ska jag åka till EDB (Eriksdalsbadet) och tävla UGP. 200 medley och 100 frisim. Bara två grenar som tur är men jag orkar inte!! Inte idag! Det e sommarlov och jag vill njuta av det!                                                                                                

Tre första bilderna är tagna med Lovisas kamera






Nu blir det bilder tagna med min



well hello







Jag vill framför allt säga att bilderna inte är redigerade
så de kanske är lika snygga som andra bilder men
då måste ni inse att typ alla bilder
på lite andra bloggar bara lägger ut redigerade bilder.
Har ju inget redigeringsprogram
så jag kan tyvärr inte göra det. Skulle nog göra det om jag hade .
 
Jag vet också att jag är lite amatör med bilder men jag
  tycker faktiskt att jag är en jäkligt bra fotograf och har
ett hyfsat öga för vinklar och perspektiv.
Däremot har jag inte så stor koll
på kamerans flix pix som man kan använda för att få bättre skärpa beroende på
ljuset och om omgivningen har si eller så färger.

Tänkte ge lite mer bilder nu  ville bara säga det där

Kom hem från skolan tidigare än vad vi
egentligen slutar på onsdagar
och träningen börjar klockan
halv åtta !! SENT! Träningen slutar nio och sen tar
det en halvtimma att köra
hem!
Såg på Prinsen av Egypten 
i skolan
ida och jag typ älskar den filmen!
Nästan alla tyckte att den
var långtråkig men dom ser inte det
vackra i filmen...
Både Lovisa och Carl gillar den filmen 
för den har KÄNSLA!
Det är därför den är så vacker!
Lovisa och Carl är ju ändå femton och sjutton och så är det en tecknad film men
dom gillar den iaf BECAUSE!
Samma sak med tex
Lejon kungen.
Fast såklart är alla de där filmerna mycket bättre på engelska

Välkommen till min första morgonbloggning innan skolan nånsin
 Tänkte berätta min outfit lite snabbt utan bilder då ra.

Vita strumpor
Svarta tights från min gympatid  
Vita shorts från Guess Jeans
Svart linne från H&M

ska lägga till lite accesoarer och så också.

E hemma nu från en kompis och jag cyklade däifrån vid typ tjugo i tio. Varken mamma eller pappa e hemma och storebrorsan e med dom. Syster e i France ...
Jag behövde cykla förbi  fyllehusen och sen vid busshållsplatsen vid en skola var det några kanske 14 åringar som skrek: "Bäbis, bäbis!! Bor du i stockholm?" Jag svara: "Aa." Det var så pinsamt för jag cyklade i kankse tre centimeter höga klackar och när dom ropa så tappa jag balansen och behövde stanna. Dom flina lite. 

Lovar, jag har inte såna där smala obekväma klackar utan 
breda som e lite finskor och inte partyskor 


//Puss & kram
anna
 

KÄRLEKEN

Har du vart kär någon gång? Ja.
Är du det nu? nee
Vem är den sötaste personen du känner? hmm 
Har du kysst någon du tyckt om? halvt
Har du kysst någon du inte tyckte om? Nej ? 
Har du vart otrogen? Haha, kan man väl inte påstå 
Finns det någon som tycker om dig just nu? Jag vet väl inte
Vill du gifta dig? nån gång
Vill du ha barn? nån gång         
Har du dumpat någon? Japp, flera gånger
Har någon dumpat dig? nepp
Vem har finast ögon? Venne ? 
Är det någon särskild person du brukar fantisera om? Näe

VÄNNER

Har du slagit en vän? Det beror på om flummiga bitchclapps räknas??
Har du dödat en vän? Nej??!!
Nämn en söt kompis? Har många  
Har någon av dina vänner svikit dig? Ja
Har du någon kompis som inte går i samma skola som dig? Jaaaa
Vem har du lust att slå? Sofie, ne jag bara skoja

RANDOM

Har du skitit ute, öppet någon gång? nee
Har du ätit från en soptunna? Neej!!
Brukar du gråta när du skrattar? Har väl gjort det några gånger
Har du smakat alkohol någon gång? lite
Knarkar du? Nej!!!
Vem är ful? Ööh? 
Vad brukar du drömma om? Har drömt om några stycken nån gång 
Vad står det på det 30 smset i din inkorg? Ska du gå på discot
Vad står det på det 50 som du skickade?  vänta neee
Vad tänker du göra nu? snart sticka till forum