hazzlan

(Jag har tagit med av det förra inlägget så man skulle kunna få en start och inte börja mitt i) (kommentera!! <3)



Kärlek

Ayla vaknade av rop och packning som lastades på vagnar. Hon låg i sängen i Íselzirs hus. Hon kom inte ihåg att hon och Kimer hade gått tillbaka från havet. Han hade väl förmodligen burit henne. Hon gäspade och sträckte på sig. Det gick en rysning genom hela hennes kropp när hon tänkte på att hon skulle behöva resa. Hon hörde vingslag och tittade mot fönstret där Mirikan hade landat.

”Är du redo?” frågade han. Hon nickade.

”Är du?”

”Alltid.”  Han hoppade ner från fönsterbrädan och lade sig ner bredvid hennes säng. ”Gör dig i ordning.”  Ayla satte sig upp. Hon hade somnat med kläderna på så hon började leta efter skorna i stället. De låg på golvet vid dörren så hon gick ur sängen för att hämta dem. Ayla böjde sig ner och när hon kom upp igen stod han där. Kimer, hon blinkade och blev röd om kinderna.

”God morgon”, sa han och log. ”Vad du var uppe tidigt!”

Han gick förbi henne och ställde en bricka med frukost på nattygsbordet vid hennes säng. Ayla gick efter honom och satte sig ner på sängen. Hon förstod att Mirikan inte var fientlig mot Kimer längre. Ayla kunde fortfarande känna att Mirikan var på sin vakt men när Kimer satte sig ner bredvid henne och gav henne en kyss slappnade han av och hans ögonfärg ändrades från gul-röda till svarta. Hon blev ännu rödare i ansiktet när han hade avslutat kyssen och hon gömde sig bakom sitt långa lockiga hår. Han gav henne brickan med frukost och ställde sig upp. Hon drog efter andan och suckade.

”Som sagt, beroende”, sa han och skrockade.

”Hm…”

”Vadå?”

”Jag tror att jag också börjar bli lite beroende”, sa hon och log.

”Jag gillar idén.” Han gav henne en sista kyss och gick iväg.

Ayla petade bara i maten, hon var inte hungrig längre. Hon kunde inte tänka på något annat än Kimer. Plötsligt kom hon på att Mirikan hade sett alltihop.

”Lova att inte säga ett ord!” väste hon mellan tänderna och tittade allvarligt på honom.

”Såklart inte. Och absolut inte någonting om gårdagen heller”, sa han och slöt ögonen.

”Va? Var du där?”

”Ja. Det var jag som tog hem dig.”

Hon reste sig upp så snabbt att brickan åkte i golvet.

”Åh! Du kommer inte att säga något eller hur?” bad hon.

”Nej.”

Hon andades ut och böjde sig ner för att plocka upp brickan med maten. Glaset med mjölk hade spillts ut och allt pålägg som hade funnits på brödet låg fastklibbat på golvet. Hon tittade äcklat på det och satte sig ner i sängen.

”Ayla!” Det var Kimer som hade ropat på henne. 

Hon tittade upp.

”Vi måste åka nu”, sa han och gick fram och tog hennes hand. Hon log och reste på sig medan Mirikan sträckte på sig och ställde sig upp. Hon tänkte precis ta tag i Mirikans horn så hon kunde svinga sig upp men då kände hon Kimers händer runt sin midja och hur han lyfte upp henne. När hon satt ordentligt uppe på Mirikans rygg började han gå mot fönstret och innan hon hann ta tag i den hårda knölen som satt mellan Mirikans skulderblad hade han hoppat ner från fönsterbrädan. Mirikans vingar slog ut mot vinden och stred mot luftströmmarna.

Det var redan flera hundra meter ovanför marken. Ayla suckade och lade sig framåt på magen. Hon ville stanna här för alltid, i luften, med Mirikan. Det var så fridfullt.

”Vi måste ner nu. Det är dags att åka”, sa Mirikan och började glidflyga neråt i en stor spiral. Mirikan landade så mjukt att Ayla knappt kände det. Hon såg att Fyrda och Sovay fick sitta på en vagn men att Kimer, Aerys och Nurál fick gå. Hon undrade varför men kom snabbt på det, Fyrda och Sovay var människor. De orkar inte lika mycket som alver. Hon märkte att Aerys såg stressad ut, fast bara på kroppsspråket för den stackars helaren var ju blind nu. Ayla såg att hon lutade sig mot Nurál och viskade något till honom. Hon visste att hon var för långt borta för att höra men hon lutade sig försiktigt framåt och skärpte hörseln i alla fall. Hon blev förvånad när hon hörde svaga röster men insåg att det var Mirikan som kunde höra dem och att hon hörde vad de sa genom hans tankar.

”Nurál, det är verkligen dags att åka nu. Kerzekernas parningsperiod börjar snart. Den håller på i minst en månad och om vi kommer för sent måste vi ta en stor omväg runt eller rakt igenom och-”

 ”Oroa dig inte Aerys. Vi kommer hinna.”

Ayla ville gärna se en kerzeker men hon hade inte tid att tänka på det nu för Íselzir hade börjat tala. Alla blev tysta och vände sig mot drottningen.

”Saker börjar hända mitt folk! Vi måste ta hand om det, på vårt sätt! Genom listighet och styrka!” Alla alver började jubla men slutade när Íselzir öppnade munnen igen. ”Därför kommer vi att skicka iväg vår nya draktämjare och drake, Mirikan och Ayla till dvärgarna. Där kommer vi att få hjälp och om inte så lång tid kommer vi att strida och vinna!” Jublet blev ännu högre nu och Mirikan stampade otåligt i marken. ”De kommer inte få alla själar utan strid!” Jublet bara fortsatte och fortsatte. Ayla höll för öronen och försökte tänka på något annat. Hon slöt ögonen och då slutade ropen och allt klappande i händerna. Det blev nästan tyst. Ayla trodde att hon hade somnat men tanken sveptes snabbt bort när hon hörde ett skrik. Och sedan flera. Hon öppnade ögonen och såg att en man hade fallit till marken med en pil i nacken. Hon tittade långsamt upp. Det var helt tyst. Det enda som hördes var vinden. Då såg hon. Från den blåa molnfria himlen kom något svart. En stor pilskur dök ner mot dem och innan hon hann varna dem hade pilarna börjat träffa folket och det blev totalt kaos. Ayla hörde skrik och rop och plötsligt blev hon nerdragen från Mirikans rygg och hon började oförstående skrika. Den som höll fast henne var mycket starkare än henne men hon kämpade emot ändå. Hon såg hur folkmassan snabbt försvann och hur Mirikan flög upp i luften och försvann ner på andra sidan träden. Hon kände hur tårarna vällde upp och hur hon blev hjälplös.

”Nej! Mirikan! Nej, lämna mig inte!” skrek hon. Hon vred sig och sparkade men utan resultat.

Då kände hon hur greppet lossade. Hennes hjärta hoppade över ett slag och hon föll ner på marken. Hon lyfte på huvudet och tittade bak. En lång alv med blont långt hår låg på marken med en kniv i låret. Då såg hon Kimer komma fram bakom träden. Ayla kände sig så lättad. Kimer hade räddat henne. Hon ville gå fram och gråta i hans famn men då såg hon hur hennes kidnappare drog ut kniven ur benet och reste på sig. Ayla såg blickstilla på hur han haltade fram till Kimer med kniven i handen och snabbare än ögat började hugga mot honom. Kimer lyckades undvika alla livsfarliga försök att träffa honom och sparkade till alven i magen så att han flög minst fyra meter bakåt.

”Spring Ayla!” skrek Kimer till henne men hon var förstenad.

 Alven tappade kniven men ställde sig snabbt upp och attackerade igen. Nu fick han ner Kimer på rygg och blixtsnabbt drog han fram en liten vass dolk ur sin ärm från skjortan och tänkte sätta kniven mot Kimers hals men Kimer kämpade emot. Ayla kunde se hur den långhåriga blonda alven hade övertaget och hur han långsamt kom närmare Kimers hals.

”Fly Ayla! Spring nu!” hörde hon Kimer ryta mot henne men hon kunde inte. Hon reste på sig från sin ihopkrupna ställning och tittade först på Kimer och sedan på kniven som alven hade tappat på marken inte så långt ifrån henne. Hon stapplade fram till den och tog upp den.

Hon hörde hur Kimer skrek åt henne men hon brydde sig inte. Hon tittade på kniven och sedan på alven som försökte döda Kimer. Bestämt började hon gå och ställde sig bakom alven. Hon höjde handen och plötsligt satt kniven i alvens nacke. Han föll framåt och landade på Kimer. Kimer puttade bort liket och reste sig upp.

”Vad tror du att du gjorde? Är du helt galen?” röt han åt henne.

Ayla var helt stum. Hon kunde inte säga ett ord. Till slut fick hon fram ett snörvel och började gråta högljutt. Hon ville gå fram några steg så hon kunde luta sig mot Kimer men hennes fötter ville inte lyda henne så hon snubblade men Kimer fångade upp henne. Hon klamrade sig fast på honom och vägrade släppa. Hon kunde knappt andas. Hon ville tillbaka till Mirikan, glömma att allt det här hade hänt. Hon ville gömma sig under hans vingar och trycka upp sig mot hans varma fjäll.

”Var är Mirikan? Jag vill till Mirikan! Var är han?”

”Han kommer snart, oroa dig inte.”

”Varför flög han iväg? Varför lämnade han mig? Märkte han inte att jag försvann?”

”Jag vet inte. Han letade väl förmodligen efter dig.”

Hon visste inte vad hon skulle göra om Mirikan inte kom tillbaka. Hon förstod att han hade stängt ute henne ur hans tankar. det var nog därför hon klamrade sig fast på Kimer så hårt, hon ville inte att han skulle lämna henne som Mirikan hade gjort, hon ville inte känna sig tom. Hon blinkade bort tårarna och tittade upp på Kimer.

”Du räddade mitt liv”, snyftade hon och kunde inte hålla inne tårarna.

”Och du räddade mitt.”

Han böjde huvudet neråt och gav henne en lång kyss. Ayla blev så överväldigad att hon förlorade all kraft. Hennes ben kunde inte hålla henne uppe längre och hon föll. Hon landade hårt på marken med sitt vänstra ben vikt under sig. Hon kände hur det stack i vristen och förstod att hon hade stukat den.

”Jäklar också!” Hon försökte resa sig men det gick inte. ”Kan du hjälpa m-” Ayla hann inte ens avluta meningen innan hon var uppe i Kimers famn. Hon kände sig lite obekväm med att han bar henne. Han skulle kanske inte orka. Hon rodnade och han förstod vad hon tänkte på.

”Du är inte tung alls. Alver är starkare än människor.”

”Men ändå. Jag tror att jag kan gå själv.”

”Nej… jag bär dig i stället.”

Han började gå längre in i skogen. Hon undrade var de var på väg men lät bli att fråga.

Han hade gått i säkert en timme och burit henne hela vägen. Solen stod högt på himlen men träden stod så tätt intill varandra att det bara var ett dunkelt ljus som trängde sig igenom alla ekar, björkar och granar. Ayla undrade hur löv och barrträd kunde växa tillsammans.

”Varför kan alla de här olika träden växa bredvid varann i samma sorts miljö? Jag menar, i min värld fanns det barrskog och lövskog. Två helt olika saker.”

”Vi alver lever på träden. Det är våra hem. Vi sjunger upp dem ur marken och om vi har olika sorts träd så mår vi bättre. Alla träd har olika lukter och när vinden susar i träden skapar de olika melodier. Så kan vi hitta i skogen. Vi kan kommunicera med dem och när de sjunger,

vi förstår dem. Däremot är det förvirrande för fiender. Det är därför vi är så trygga här.”

”Men de hittade ju oss nu!”

”Det var för att det var mindre träd där och Digoe meddelade nog de onda innan han dog.”

”Hm…”

Han stannade vid en stor ek och släppte långsamt ner henne. Ayla kunde fortfarande inte stå upp så Kimer hjälpte henne att sätta sig på en rot. Kimer lade en hand på trädet och viskade något mot barken och i samma ögonblick böjdes roten och formades så att Ayla kunde sitta bekvämt som i en fåtölj. Hon rynkade pannan och undrade hur han hade gjort det där. Kimer vände sig om och såg hennes min och tänkte lägga handen på trädet igen men hon stoppade honom.

Hon vinkade honom till sig och han satte sig på huk framför henne.

”Hur gjorde du det där?” frågade hon Kimer.

”Jag och det här trädet har varit vänner länge. Hon är som min mor som jag aldrig hade. Hon heter Lábora.” Han tittade upp mot de breda grenarna och log stort.

”Men vad sa du till henne?”

”Inget speciellt. Det är på det språket vi pratar med träden.”

”Hur hittade ni varandra?”

”Efter att min mor hade dött tog en barnmorska hand om mig som du kanske vet. Jo jag fick reda på att min mor var död några år senare och då rymde jag. Det var en natt då det var storm och flera träd hade dött och vi hade blivit anfallna av de fem onda. Plötsligt blev jag upptäckt av en krigare och jag försökte fly. Då hörde jag Láboras sång. Jag sprang allt vad jag hade mot henne och hon öppnade sig för mig. Hon böjde ner sina grenar runt mig och jag fick smälta in i hennes bark. Ingen kan hitta någon som gömmer sig i ett träd på trädets egen vilja.”

”Är alla träd en ”hon”?”

”Ja.”

”Varför?”

”Jag vet inte. Det bara är så.”

”Okej.” Hon tittade ner i marken och suckade.

”Vad är det?” frågade han och tog hennes ansikte i sina händer.

”Inget, det är bara det att… nej inget.”

”Jo, jag vill veta.”

”Det är… vi skulle ha rest till dvärgarna idag.”

”Ja? Vad menar du?  Är du besviken? Såklart du vill ju så gärna se en människa i miniformat!” retades han och log.

”Nej! Sluta!” fnittrade hon och puttade ner honom på marken. ”Jag menar allvar.”

”Okej, förlåt. Vad ville du?”

Hon rynkade pannan och blundade.

”Det har startat. Draken har lyft från marken. Med rustning och allt. Redo för strid.” Ayla andades ut och öppnade ögonen. ”Jag… jag kommer inte klara det. Inte än. Mirikan kanske är redo men inte jag. Snälla Kimer. Jag vill inte. Jag kan inte…” hon började snyfta och hade svårt att andas.

”Ayla, titta på mig. Titta på mig!” Hon öppnade ögonen och försökte se på honom men tårarna gjorde allting dubbelt. Kimer torkade bort dem och smekte hennes kinder. Han lutade sig framåt och kysste henne mjukt. Hon kunde inte låta bli och kysste honom tillbaka och kastade sig över honom. Hon ville inte sluta, inte nu. Kimer hade ett fast grepp om hennes midja och gjorde så att hon inte tappade kontrollen. Aylas tårar gjorde att allt blev blött och hon använde ett av sina andetag till att säga förlåt. Hon visste inte var hon var, inte vad som hände några kilometer bort och egentligen visste hon inte vad hon gjorde. Ayla slutade gråta gradvis och hon blev lugnare för varje minut. Hon kände sig lite generad när hon kom på att Lábora var där och satte sig upp. Kimer log mot henne och satte sin vänstra hand mot Láboras bark.

”Hon förstår, du behöver inte gömma dig för henne.”

”Det gör jag in-”

”Inte på det sättet. Kom här.” Han tog hennes hand och hjälpte henne att resa sig upp. Han drog med sig Ayla till det stora trädet och satte hennes hand mot Láboras stam. Ayla kunde känna hur hon fylldes med kärlek och hopp. Hon insåg att Kimer älskade Lábora, mycket mer än hon någonsin skulle förstå. Han tog hennes hand och tryckte den lite lätt och släppte den igen. Hon tittade på honom och blinkade. Kimer hade börjat klättra upp bland grenarna och hon klättrade efter. När de var högst upp bland trädtopparna såg hon hur stor Lábora var. Hon var ett av de högsta och mäktigaste träden i hela skogen. Hon var högre än granarna och bokarna, de enda träden som kunde mäta sig med henne var tallarna men det var bara två tallar som var högre än henne. Ayla drog efter andan när hon såg det vackra landskapet. Plötsligt kände hon hur det stack i bröstet. Då såg hon någonting, långt borta. Det rykte och hon kunde se hur något stort rött flög omkring i luften. Precis när hon förstod var det var såg Kimer vad hon tittade på och låste fast hennes armar bakom hennes rygg i ett fast grepp.

”NEJ! Mirikan nej! Släpp mig!”

”Jag kan inte låta dig bli skadad.”

”Jag måste till honom! Han behöver mig! Nej!” Hon kände hur hon blev hjälplös igen. Tomheten blev större och större.

”NEJ! MIRIKAN! Nej… nej… Mirikan, lämna mig inte.”

”Jag är ledsen Ayla. Jag skulle inte ha tagit upp dig hit. Förlåt. Det är för sent.” Ayla ryckte till. När Kimers ord hade borrat in sig i hennes huvud var hon helt borta, hon var som i trans. Ayla ville inte acceptera faktumet och hon fick en sådan chock att hela kroppen sa emot Kimer och hon slog bort honom med all sin kraft och när hon var lös från hans grepp började hon klättra neråt och när hon hade nått marken började hon att springa. Hon sprang snabbare än vad hon visste att hon kunde. Ayla visste inte hur det gick till men hon kunde höra trädens sång och med hjälp av den så såg hon vägen framför sig och det gick bara snabbare och snabbare för henne att komma framåt. Kimer hade hon skakat av sig för länge sen. Aylas kärlek till Mirikan drev henne framåt och hon gav inte upp. På bara några minuter hade hon redan sprungit ett par kilometer. Nu kände hon igen sig. Hon stannade och såg sig omkring. Där låg han, mannen som hon hade dödat. Hon brydde sig inte, hon skulle kunna döda hur många som helst för Mirikans skull. Ayla tog ett steg framåt och lyssnade. Hon hörde vinden och sedan ett vrål. Det var Mirikan. Ayla tog ett språng och rusade mot honom. När hon kom ut på ängen där hon hade blivit kidnappad var det ingen där. Inte som fienderna visste i alla fall. Alla alver var gömda bakom träden och var på sin vakt. Ayla letade efter Mirikan i sinnet men kunde inte hitta honom. Hon vågade inte riktigt röra på sig i fall att något skulle hända. Hon lyssnade bara. Då kände hon honom. Ayla tittade upp och där var han. Han kom dykande mot henne och snabbt hoppade hon högt upp i luften och landade på hans rygg. Hon vände sig om och tog tag i hans knöl. Hon tittade bak och såg något stort svart komma mot dem.

”Vad är det där?”

”En Zawaer.”

”Vad gör den?”

”Bara försök att undvika dom.”

”Dom! Är det flera?”

”Ja, det där är bara ungen.”

”Va!” Och då såg Ayla hur tre andra slöt sig till den första. Två var lika stora som den första men den tredje var minst fyra gånger så stor och till och med större än Mirikan. Två av de små var honor och en var hane. Den stora var såklart mamman och alltså hona.

”Vad dör dom av?”

”Elden fräter på dem och gör att de förlorar mycket blod. Vi måste skada dem riktigt mycket tills de inte klarar av smärtan längre.”

”Varför tar du inte bara och grillar dem då?”

”De har ett skyddsfält som stöter bort mig och de har ett vapen också. Ser du deras svans?”

Ayla tittade på en av ungarna och spärrade upp ögonen. De små hade två svansar med stora munnar på med huggtänder. Mamman hade tre svansar.

”Okej jag förstår nog.”

”Åh nej! De kan spruta eld de också.”

”Men det fräter ju på dem!”

”Inte deras egen. Deras eld är svart och förlamar en i några sekunder. Den kan inte skada en egentligen det är bara det att det är då de slår till med svansarna.”

Hon såg hur de kom närmare och närmare.

”Ser de bra?”

”Va?”

”Ser de bra?” röt Ayla frustrerat.

”Jag vet inte.”

”Då är det väl dags att ta reda på det! Flyg ner bland träden.”

Han ifrågasatte henne inte utan dök direkt ner i den täta skogen. Zawaerna blev överraskade och hamnade lite längre bak. Mirikan hade inga problem med att flyga emellan träden men det hade Zawaerna. Deras svansar fastnade i träden och mamman var så stor att det var svårt för henne att klämma sig mellan stammarna. Tillslut fick hon nog och slet sig loss. Hon flög uppåt så att hon var precis ovanför trädtopparna. Ungarna var däremot smidigare, de hade fått bättre kontroll över svansarna nu och kom snabbare framåt. Mirikan förstod att han behövde göra något. På bara någon sekund hade han satt eld på två träd så hastigt att en av ungarna inte hann reagera tillräckligt snabbt och krockade i de brinnande träden. Ayla hörde ett öronskärande skri. Mirikan visste att det han hade gjort hade sårat alverna men han hade inte tid att tänka på det nu. Nu var i alla fall en borta. De två som var kvar blev frustrerade över den ena systers död och rörde sig snabbare framåt. Tillslut var de bredvid Mirikan men Zawaernas vingar gjorde att de inte kunde flytta sig sidleds mot Mirikans sidor.

”Håll i dig nu”, sa han plötsligt och tvärstannade och vände sig om. Ayla blev överraskad men lyckades hålla sig kvar. Zawaerna blev också överraskade och det tog ett par sekunder för dem att vända om. Ayla blev lättad när hon såg att de var längre bort nu och suckade lätt. Hon tittade upp. Mamman låg lite längre bak men hon gjorde så kraftiga vingslag att hon snabbt kom närmare.

”Flyg upp nu och överraska henne.” Mirikan löd henne och sköt upp mot himlen i en otrolig fart. Zawaern han inte stanna och flög rakt fram. Nu var Mirikan ovanför henne. Han vände huvudet neråt och spottade ett stort eldklot på Zawaern. Hon gav ifrån sig ett högt skri när elden träffade hennes vänstra vinge och lite av halsen. Hon blev rasande och kastade sig åt alla håll. Mirikan vågade inte närma sig när hennes svansar flög omkring sådär. Mirikan passade på att omsluta henne med eld. Han flög högre upp för han visste att hon skulle vilja följa efter dem.

”Varför stiger du? Det blir ju bara kallt!”

”För att vi tål kylan bättre en zawaerna. När hon kommer upp hit kommer hennes blod att frysa och hon kommer att bli stel i vingarna. Nu när hon är skadad kommer hon att störta ner till marken. Allt vi behöver göra är att trötta ut henne.”

Ayla tittade ner och såg hur zawaern närmade sig. Hela hon skakade och hon kände sig som en enda stor isklump. Om Mirikan skulle göra en hastig rörelse nu skulle hon nog inte sitta kvar så länge. Mirikan kände knappt av kylan men visste att hon frös och andades ut lite varm luft på henne. Hon nickade tacksamt och rörde lite på de djupfrysta fingrarna. Då hände det. Mirikan var oförberedd när zawaern plötsligt attackerade underifrån. Ayla hann inte få grepp om något och efter bara någon sekund föll hon. Hennes hjärta slutade slå i några sekunder. Hon såg hur Mirikan försvarade sig högre upp och desperat försökte flyga ner mot henne. Hon skrek. Hon slog och sparkade. Allt förgäves. Hon kunde bara inte tro det, att hennes liv skulle ta slut redan. Plötsligt kände hon en duns. Det var Mirikans rygg. Hon kved till tacksamt. Ayla vände försiktigt på sig och satte sig upp. Zawaer mamman kunde hon inte se någonstans.

”Vad hände med zawaern?”

”Hon är död.”

Ayla kände en liten låga av hopp flamma upp i bröstet och hennes andning blev lugnare.

”Vad hände med de små?”

”De kommer snart.”

Han hade rätt. Ayla såg hur de två zawaerna som var kvar kom flygande mot dem. Hon andades in och ut. Mirikan förstod vad hon ville men han gillade det inte. Zawaerna visste att om de dödade Ayla skulle Mirikan bli mycket svagare och inte kunna kämpa lika hårt och de var ju egentligen honom de ville åt.

”Mirikan du måste släppa ner mig. De vill ha mig. Det är det ända sättet. Du är redan trött.”

”Nej! Jag tänker inte riskera ditt liv för att jag ska få vila!”

”Mirikan, nej! Du får inte tänka så!  Allt kommer att gå bra. Bara släpp ner mig, snälla.”   

 Mirikan flög motvilligt neråt och glidflög längs marken. Zawaerna var närmare nu. Ayla ville vänta tills de var riktigt nära.

”Jag hoppar av nu.”

”Okej.” Mirikan gled ännu närmare marken så att de var ungefär fem meter ovanför den. Ayla hoppade smidigt ner från hans rygg och började springa mot skogen. Det var ren tur hon förlitade sig på nu. Hon sprang mot en stor ask. Zawaerna flög efter henne och de kom hastigt närmare. Aylas hjärta började bulta lite hårdare. Varför hände inget? Det var ungefär sjuhundra meter kvar och ingenting hände! Det var ju nu som hon desperat behövde det. Hon kunde inte tro det! Hur kunde de svika henne? Ayla drog efter andan och sprang snabbare. Det var bara ett par hundra meter kvar nu. Hon tryckte på lite till för zawaerna var obehagligt nära nu. Hon kunde nästan känna deras andetag i nacken. Då såg hon det. Öppningen. Hon sprang snabbare. Hon var så nära. Tjugo meter till och hon skulle vara säker. Då hände det ofattbara. Elden omslöt henne. Det gjorde inte ont, men hon kunde inte röra sig. Hon låg på rygg och såg zawaerna titta på henne. Hanens svansar kom mot henne. Ayla kved till. Hon kunde röra sig igen. Hennes ben var stela men hon kunde röra sig. Hon rullade över på mage och undvek huggtänderna som kom mot henne. Ayla reste sig upp och började springa igen. Trädet var fortfarande öppet. Hon slank in i det. Hon kände värmen från stammen och lukten av bark. Den var ljuvlig. Hon hörde zawaernas skrin när de inte kunde hitta henne. Hon såg att hon kunde klättra längre upp i trädet. Det var mörkt men hon såg alla detaljer utan problem. Det fanns ju inte direkt grenar på insidan av stammen så hon behövde sätta fötterna där barken var ojämn. Det var inte särskilt krångligt för hon var ju smidig och trädet hjälpte villigt till. Hon kunde höra hur Mirikan slogs mot zawaerna utanför men hon oroade sig liksom inte. Hon kunde bara inte när hon var där inne. Hon var nästan vid toppen nu. Då hörde hon den sista zawaern falla och hur Mirikan gav ifrån sig ett segervrål. Hon slutade klättra. Hennes Mirikan var oskadd. Det var allt som betydde något. Han var hennes allt. Hon hoppade ner till marken och landade utan ett ljud. Hon bad trädet som hette Panóma att öppna sig. Hon såg ljuset och klev ut i det.

”Mirikan!” Hon sprang mot honom och kastade armarna runt hans breda hals. Ayla såg på honom och log stort. Det rök från hans stora näsborrar och han rullade med ögonen. Ayla tittade förvirrat på honom. Han föll mot marken.

”Nej!” Hon satte sig på huk och letade efter något som var fel. Då såg hon att hans mage var blodig. Blodet kom från hans buk där ett stort sår hade uppstått när, som det såg ut som, en av zawaernas svansar hade attackerat. Hon satte sin hand mot såret och började skaka. Hon kände hur det svartnade för ögonen.  

Ayla kände en hand smeka hennes kind. Handen smög ner mot halsen och sedan upp igen och fortsatte längs käken. Fingrarna var lena. Hon ville veta vem det var men hon kunde inte lyfta på ögonlocken. Hon öppnade munnen för att säga något men fingrarna var kvicka och satte ett pekfinger mot hennes mun direkt. Nu förstod hon vem det var. Kimer. Hon log när hon tänkte på deras första kyss. Hans hand stannade och drog sig ifrån hennes hud. Hon rynkade pannan och kunde inte låta bli nu men Kimer låg steget före och innan hon hann säga något var hans läppar i vägen. Hennes rynka försvann snabbt och med ett leende kysste hon honom tillbaka. Hon visste att han inte skulle kunna uppehålla henne för alltid men hon föredrog förståss den här metoden. Tillslut lämnade han hennes läppar och hon öppnade ansträngande ögonen. Det var mörkt. Hon såg Mirikan ligga bredvid sängen, sovande. Hon satte sig upp. Det var här hon hade legat när hon var fast på det där Antarktisstället. Samma säng som hon hade vaknat i den här morgonen.   

”Hur mår han?”

”Det borde väl du veta?”

”Jo, men han har stängt ute mig.”

”Du vet väl att det är för att han älskar dig?”

”Mmm…”

”Oroa dig inte. Det går bra för honom.”

”Tack.”

”För vad?”

”För allt.” Hon kysste honom igen och lade sina armar runt hans nacke. Hon passade på nu när Mirikan var frånvarande och lade sig ner på sängen. Kimer sjönk ner bredvid henne. Hon fnissade till när han kysste hennes nacke. Han tittade på henne och höjde på ena ögonbrynet.

”Det var faktiskt ditt fel”, sa hon och tryckte ihop läpparna mot varandra för att kunna hålla sig för skratt.

”Du ber om det!” skrockade han och började låtsas-vampyr-hugga mot hennes hals. Hon började skratta ohejdligt och vred på sig för att försöka kunna komma undan hans tänder. Tillslut vann han över henne och leken var över. Ayla blinkade och tittade kärleksfullt på honom. Hon visste inte vad hon skulle säga. Det behövde hon inte heller. Kimer hade redan tagit över hennes mun. Hon visste att hon älskade honom. Och så fick det förbli. Hon ville inte öppna ögonen, det ville inte han heller. Hon ville inte sluta. De fortsatte så hela natten.

Ayla kände solen blända henne. Hon gäspade stort och sträckte på sig. Hon såg inte Kimer. Mirikan låg fortfarande på golvet bredvid sängen. Hon såg hur han andades in och ut. Hon satte sig upp och steg ur sängen lade sig ner bredvid Mirikan. Han var så varm. Ayla somnade snabbt om. Återigen vaknade hon av att solen bländade henne. Mirikan hade vaknat nu.

”Mirikan! Du är vaken!”

Hon kramade om honom och kysste hans panna.

”Ja, hur mår du?”

”Det borde väll vara jag som frågar dig det… eller?”

”Varför?”

”Du vet vad som hände? Eller hur?”

”Ja, såklart. Men jag mår bra nu.”

”Det är det enda som betyder något.”

Plötsligt kom en man in och meddelade att de skulle åka nu. Hon hade på sig kläderna sen dagen innan så hon satte sig snabbt upp på Mirikans rygg. Han reste på sig och gick mot fönstret, han hoppade ut och landade mjukt på marken som var sju meter nedanför. Långsamt lunkade Mirikan mot alla som väntade på dem. Íselzir kom mot dem leende. Ayla log tillbaka och gled ner från Mirikans rygg. Drottningen öppnade armarna och omfamnade henne. Ayla kände värmen som utstrålade från henne och den ljuva lukten. Íselzir släppte henne och backade långsamt. Hon såg hur hela folket stod samlat runt dem. Fyrda och Sovay satt på en vagn som skulle bli dragen av två av alvernas hästar i bakgrunden av folksamlingen och väntade. Kimer, Nurál och Aerys stod bredvid Íselzir. De skulle ge sig av nu, det visste hon. Det kanske skulle vara den sista gången hon någonsin såg alvskogen igen. Ayla svingade sig upp på Mirikan igen. Han sköt ifrån marken och började arbeta kraftfullt med vingarna. Ayla var lättad över att de inte hade blivit attackerade av Zawaer igen. Hon tittade ner och såg bara trädtoppar och långt där borta var de höga bergen som omringade dvärgarnas städer. Det hade en lång väg framför sig. Mirikan flög högt för att kunna se om det fanns några faror längre fram. Han såg inget men kunde inte landa här för alla träd var i vägen. Han gled på luftströmmarna och gjorde ett enstaka vingslag när strömmarna blev starkare eller svagare. Hon somnade till det lugna gungandet och den svala vinden som fläktade henne under den gassande solen. Hon vaknade senare på kvällen, Mirikan var fortfarande uppe i luften.

”Varför har vi inte landat än?”

”Jag måste kolla efter faror och dessutom så finns det ingenstans att landa.”

Ayla tittade ner och han hade helt rätt. Det var fortfarande träd överallt och hon såg ingen dunge i närheten direkt så de skulle nog behöva vara uppe ett tag till. Som tur var så skulle Mirikan i alla fall inte bli trött för luftströmmarna hade burit honom ända hit och det fanns ju ingen anledning till att de skulle avta nu. Kimer, Aerys och Nurál sprang där nere under träden och de skulle inte bli trötta på ett tag om de fick sin hjälp av träden. Det skulle nog däremot vara svårare för Sovay och Fyrda med vagnen.

”Varför springer Aerys med Kimer och Nurál? Hon är väll blind?”

”Jo, men hon har faktiskt fått en förmåga sen hon blev blind. Hon kan se in i framtiden ungefär,”

”Vadå ungefär?”

”Hon kan få lite syner ibland av framtiden och hon kan göra lite olika andra saker också som ditt svärd. Det gör att hon klarar sig lika bra utan syn som med syn, nästan. Det är svårt att förklara.”

”Vadå? Mitt svärd har väl inga fler speciella gåvor? Den enda som hade det som Imewër kände till var ju Marûzan.”

”Jag vet, men jag har en känsla av att ditt svärd också har fler gåvor.”

”Hm… det får vi se.”

Ayla tittade ut mot nordöst. Det var där havet var eller snarare sagt där Kimer och hon hade suttit tittande ut över havet. Havet fortsatte mycket längre fram, längre än hon någonsin skulle åka. Framåt kunde man se de lägsta bergstopparna som fortfarande var otroligt höga. Hon undrade hur kallt det var högst upp och om hon på något sätt skulle kunna klara av den isande kylan.

”Vet du var vi ska komma in?” frågade hon Mirikan eftersom hon inte visste var den hemliga ingången fanns.

”Nej. Det är bara Kimer av dom där nere som vet det. Jag har inte fått någon information om det.”

”Varför får inte Nurál och Aerys veta?”

”Jag vet inte. Förmodligen så är de inte tillräckligt nära drottningen.”

”Jo då. De är hennes främsta helare.”

”Då är det väll dvärgarna som inte litar på dem.”

”Åh… det tänkte jag inte på. Undrar om de kommer kunna lita på mig…”

”Oroa dig inte.”

Ayla låg fortfarande ner framlutad på Mirikans hals så hon satte sig upp och andades in den svala luften. Det fanns inte direkt så mycket att göra förutom att lägga märke till den underbara utsikten som lyste upp dagen ännu mer än vad kvällssolen redan gjorde. Det var stillsamt. Allt och ingenting hände.

”Skulle du kunna med lite ansträngning flyga lägre och släppa av mig kanske?”

”Det skulle väll gå.”

Mirikan vände sig direkt neråt och flög snabbt mot marken. Till slut var de lagom nära trädtopparna och Ayla hoppade ner. Träden skulle aldrig drömma om att skada henne så de böjde sig villigt så att hon kunde landa mjukt bland grenarna och glida ner till marken längs stammen på en hög tall. Kimer, Aerys och Nurál låg till Aylas förvåning längre fram och Sovay och Fyrda också. Ayla började förstås springa mot dem men visste inte riktigt hur hon skulle komma ikapp. Träden verkade inte vilja hjälpa henne så hon kunde bara öka farten med all sin kraft. Hon tog ett språng upp i luften och tog tag i en gren och svingade sig framåt. Hon förlorade mer fart än vad hon fick. Hon var inte andfådd men stannade oförstående om hur hon skulle kommunicera med träden. Vinden susade i träden men hon kunde inte höra deras sång. Hon var förvirrad, kände sig som en fiende för skogen. Hon suckade och började gå framåt. Plötsligt kände hon en liten knuff i ryggen och vände sig blixtsnabbt om. Allt var stilla. Ingenting rörde sig. Hon vände sig om igen och började gå. Kimer, Nurál och Aerys var borta sedan länge. Hon ville bli omfamnad av Kimer och känna hans mjuka läppar mot hennes. Då fick hon en till knuff. Ayla hukade sig och drog efter andan. Det började kännas lite obehagligt nu. Paranoian började krypa fram.

”Hallå? Vem är det?” Tystnad. ”Svara mig!” Frustrationen fyllde henne och hjärtat började bulta hårdare. Det började bli mörkt och solen hade försvunnit bakom horisonten som hon inte kunde se för alla träden som var i vägen. Mirikan kunde hon inte nå och Kimer var flera mil längre fram. Då böjde sig en rot som hon stod på och sköt fram henne ett par meter. Hon var inte beredd på rörelsen och landade på magen utan luft i lungorna. Hon kände en böjlig gren sluta sig runt henne och lyfta upp henne. När hon stod upp hörde hon en röst. Hon förstod att det var träden. Hon började springa framåt och till hennes förvåning gick det snabbare och snabbare. Precis som när hon ville till Mirikan när Zawaerna hade attackerat. Nu kände hon dem. Rötterna böjde sig för henne och när hon skulle svinga sig framåt med hjälp av grenarna följde de hennes rörelser och kastade fram henne. Hon sprang i minst en timme och till slut såg hon Kimer där framme.

”Kimer!”

Han stannade och vände sig om. Hon sprang mot honom och han väntade in henne.

”Du!... Varför?... Din…”

”Vad är det Ayla?”

”Jag…-”

”Du behöver andas. Prata inte.”

”Me-”

”Nej. Sch... tyst nu.”

Hon stod där i några minuter och andades ut och in. Hon tittade sig omkring. Ayla kunde inte se Nurál och Aerys.

”Dom är inte här. De har sprungit ut ur skogen och satt läger.”

”Så skogen fortsätter inte så långt till?”

”Bara några mil.”

Ayla rätade på sig och började gå. Det var fridfullt. Mörkret omslöt dem nu.

Snabbt gled hon åt sidan och svingade ljudlöst upp sig i ett träd. Kimer märkte inget förrän någon sekund senare och tittade sig förvirrat omkring. Hon såg honom på marken och kröp som en panter ut på en smal gren spejande på sitt offer. Han förstod hennes lek och tittade upp bland grenarna. Hon drog sig tillbaka lite så att han inte skulle se henne. När han vände sig om tittande åt ett annat håll smög hon ut igen och hoppade till ett annat träd. Han hörde lövens prassel och tittade upp mot henne. Hon var övertygad om att hon hade blivit upptäckt men han började leta vidare så hon fortsatte. Hon hade slutat andas för att inte göra något ljud och hon skulle kunna hålla luften kvar i lungorna i alla fall några minuter till. Plötsligt var han borta. Hon kunde inte se honom någonstans. Då kände hon en hand runt hennes midja som drog henne tillbaka.

”Ah!”

”Fångad.”

Hon fnissade till efter att paniken över att någon hade kidnappat henne igen försvunnit. Hon kände Kimers lugna andetag i nacken. Hon låg på en smal gren och var rädd att de skulle falla ner.

”Vi kan inte stanna här uppe. Vi kommer att falla”, sa hon och slank ur hans mjuka grepp.

”Visst. Som om den här nätta kroppen skulle kunna bryta av en gren på en stark al.”

”Nej, men hon kanske inte orkar din stora klumpiga byggnad”, sa hon sarkastiskt och gled ner under honom och hängde i grenen med armarna. Hon släppte taget och landade lätt på en tjock gren nedanför. Hon var tre meter från marken nu och hoppade smidigt ner och landade utan ett ljud. Kimer låg lite efter och hon började springa.

”Om du vill få som du ville så måste du vinna den här leken också!” Hon ökade farten och slängde sig fram i hundratjugo kilometer i timmen. Det var ingenting. Kimer kom ikapp henne och hon sköt ifrån marken och landade trettio meter längre fram och ökade till hundrasjuttio kilometer i timmen i stället. Han blev så överraskad över både hoppet och farten att han snubblade men landade på en mjuk rot. Hon hade aldrig sett en alv snubbla men förstod att han inte hade gjort illa sig för han började springa igen. Hon hade tvärstannat och hoppade snabbt upp och svingade sig framåt med hjälp av en gren. Då såg hon skogsbrynet längre fram och rök som steg mot himlen. Det var Aerys och Nurál som eldade. Hon kände lukten av grillad kål och kokta rötter. Kimer kom ikapp henne precis innan de var ute ur skogen och drog tillbaka henne mot sig.

”Du måste vara försiktig. Träden kan inte skydda oss där ute. Det är öppen mark. Vi kan inte bara hoppa ut.”

Hon höjde på ett ögonbryn och steg långsamt ut i det glimrande månskenet. Det var fullmåne. Hon tittade bakåt in i skogen där trädens löv skapade sång av vindens låga visslande.

”Var är Mirikan?”

”Han kommer snart.” Det var inte det att Aerys sa det utan på grund av det sättet hon sa det på.

”Vad menar du?”

”Det får du se”, sa hon hemlighetsfullt.

”Använder hon sina förmågor nu eller?” frågade hon Kimer.

”Förmodligen.” De tittade på varandra. Ayla trodde inte att han var i fara men hon undrade verkligen vad Aerys menade.

”Är maten färdig än?”

Nurál tog en slev och hällde i de kokta rötterna i en skål som han gav till henne. Hon sträckte sig efter skålen och tackade honom. Det luktade underbart. Hon såg att Kimer satt på en sten och blickade upp mot stjärnorna.

”Ska du inte äta någonting?”

”Nej, inte hungrig.”

”Okej…” Hon vred huvudet uppåt och log mot de glimrande stjärnorna. Kimers och hennes stjärnor cirklade fortfarande runt varandra.

”Mirikan!”

”Ja?”

”Äntligen svarar du!”

”Vad är det du vill?”

”Var är du? När kommer du tillbaka?”

”Jag är snart tillbaka”, sa han och stängde ute henne igen.

Hon sökte med blicken bland stjärnorna och där långt borta såg hon en liten mörkröd prick. Hon pep till när hon såg en till prick bakom honom.

”Kimer! Titta!”

Han kollade upp på samma punkt som hon och sken upp i ett stort leende.

”Äntligen!”

”Nej, inte äntligen! Ser du inte draken bakom honom?”

”Ja, tillslut så har han dött!”

”Vem?” Då förstod Ayla att han menade Lores. Han hade dött och hans drake Káler skulle ansluta sig till dem.

Nu var de två och de onda tre. De kom ikapp. När Mirikan och Káler hade landat skulle hon hälsa på Káler. Hon närmade sig långsamt och sträckte fram sin hand. Káler backade skyggt mot träden och frustade. Hon visste inte hur hon skulle göra för att lugna honom. Mirikan ställde sig vid hennes sida och tittade lugnande på Káler. Káler tog ett steg fram och luktade försiktigt på Aylas hand. Hans mörkgröna fjäll nuddade hennes fingertoppar och han tittade förvirrat på henne.

”Vad är det?” Hon tittade bak på Kimer och sedan på Káler.

”Inte människa.” Ayla ryckte förvånat till när hon hörde Kálers röst. Den var len och vänlig men ändå mörk och grov.

”Inte längre i alla fall.” Hon såg hans förvirrade ansiktsuttryck och förklarade allt för honom. Káler och Mirikan skulle flyga iväg igen och jaga. Ayla visste inte om hon kunde lita på Káler än men hon kunde väll inget göra. När de hade försvunnit bakom horisonten gick hon till Kimer och satte sig i hans knä där han satt på marken.

”Vilka var det som drunknade i sjön Tydër? När jag var medvetslös.”

”En alv. Vet inte vem. Vi kan fråga Káler vilka som lever när de kommer tillbaka.”

”Så det finns alltså två alver och en dvärg kvar.” Hon vred huvudet uppåt och log mot honom.

”Hoppas vi vinner”, sa hon och drog upp sin medaljong som hon hade i ett litet fack i kjolen. Guldet glittrade i månskenet och hon strök tummen över ytan som hon alltid gjorde. Hon kände Kimers hand runt sin haka som fick hennes ansikte att riktas mot hans.

”Finns det någon anledning till att vi inte skulle göra det?” sa han och kysste henne.

”Absolut ingen”, svarade hon och kysste honom tillbaka. Hon kände Nuráls blickar men struntade i honom, de var inte hos drottningen nu och dessutom så skulle Kimer sköta stirrandet åt henne precis som förra gången.

Mirikan och Káler kom tillbaka senare på natten. Hon var inte vaken men hon kunde höra hans tankar och kände hans varma fjäll lägga sig mot hennes rygg. Hon visste inte vad det var som orsakade det men hon hade en väldigt obehaglig känsla under natten om att något hemskt skulle hända.

Ayla vaknade senare på morgonen med solen i ögonen. Mirikan och Káler var inte där så de var förmodligen ute och jagade igen. Kimer satt och pratade med Sovay och Nurál och Aerys gjorde någon sorts meditation. Frukost var det ända hon kunde tänka på nu men förvånansvärt nog så avbröts hennes omöjliga längtan efter mat av att hon kom på att det var Sovay Kimer pratade med. Hon vände sig om och kände en av de sju dödssynderna krypa fram. Hon tänkte inte på att det skulle bli pinsamt och att han säkert skulle komma på henne med sin löjliga avundsjuka men hon gick fram till dem och satte sig ner i Kimers knä som en liten ballerina. Hon vred på huvudet och gav honom en lång kyss. Hon såg i ögonvrån att Sovay bara log och väntade på att hon skulle avsluta kyssen.

”Jäklar! Visste inte att hon var så självsäker!” skrek hon inombords och lämnade buttert Kimers läppar. Sovay började direkt med deras samtal igen och Ayla morrade inombords.

 Det var säkert hon som var det hemska som skulle hända. Kunde inte Kimer vara på hennes sida och liksom dumpa henne med blicken åtminstone.

Han lyfte ett finger och Ayla trodde att han skulle göra som hon ville men han frågade bara om hon var hungrig. Som ett svar på hans fråga kurrade hennes mage och han reste på sig med henne i armarna.

”Du behöver in-”

”Inte ska min lilla ängel behöva gå”, sa han och kysste hennes panna. Nu var det pinsamt men hon behövde inte oroa sig för Sovay, i alla fall inte just nu. Kimer tog upp en brödskiva från en träbricka med ena handen.

”Jag vet”, sa han och tryckte in brödskivan i munnen på henne så att hon inte kunde prata.

”Bma?”

”Du behöver inte oroa dig. Jag älskar dig mer än allt annat.” Ayla satte i halsen och Kimer hjälpte henne att få tillbaka andan. När hon kunde andas igen tittade hon frågande på honom och väntade på hans svar.

”Vad är det?”

”Det du sa alldeles nyss…”

”Ja, vad var det med det? Jag vet att du kanske inte känner likadant men-”

”Sch…”, sa hon och satte ett finger över hans läppar. ”Du har ingen aning om hur mycket jag älskar dig… det kommer du aldrig att förstå.” Hon log och slingrade sig ur hans grepp. Han log tillbaka och försökte ta hennes hand men hon drog sig bort från honom och började gå mot solens skinande strålar.

”Kom!” ropade hon till honom och han började springa efter henne.

Hon tittade upp och såg Mirikan komma flygande mot dem. Han och Káler landade mjukt framför henne och hon svingade sig upp på Mirikan.

”Mirikan, kan du försöka få Káler att låta Kimer sitta på honom?”

”Det är väll värt ett försök.” Mirikan svängde på huvudet och andades ut rök i små bollar. Káler drog sig undan och morrade, rädd över förslaget. Mirikan tittade på honom och tryckte lätt ifrån marken med bakbenen och försökte få honom att inse att det inte var något farligt.

”Káler, litar du på mig?”

”Ja, men jag kan inte lita på honom”, sa han och svängde med huvudet mot Kimer.

”Om du litar på mig kan du lita på Ayla… Ayla litar på honom, om hon gör det så gör jag det. Káler, du är större än mig och mycket äldre och visare, men låt dig själv lita på något annat än plågeri och diskriminering från okloka människor.”

Káler tittade på honom och med motvilja tryckte han ner sig själv på knä och lät Kimer svinga sig upp på hans rygg.

”Tack”, sa Ayla och log mot Mirikan. Hon visste att det skulle krävas mycket för att Káler skulle kunna lära sig att lita på någon igen, det var ett rent mirakel att Mirikan hade lyckats få honom med sig när Lores hade dött. Mirikan var redan i luften och väntade på att Káler skulle lyfta. Káler sköt ifrån marken i en otrolig fart och tryckte med vingarna tills han var högt uppe i luften.

”Du behöver inte skjuta ifrån sådär hårt vet du!” ropade Mirikan efter Káler.

”Förlåt, jag är så van vid strids starter.”

Ayla undrade bara om Kimer var okej och hon såg att han var chockad men log.

När de började flyga mot havet såg Ayla plötsligt något stort svart flera hundra mil bort förflytta sig obehagligt snabbt mot sydöst.

”Mirikan? Vad är det där?”

”Vad?”

”Det där”, sa hon och pekade.

 Mirikan tvärstannade.

”Kerzeker!” Då insåg Ayla att de var på väg mot deras läger. Det var det här Aerys var orolig för. Kerzekerna skulle vara där för sin parningsperiod. Mirikan och Káler vände omedelbart tillbaka och deras lilla havs utflykt var över innan den ens hade börjat.

”Mirikan?”

”Ja?”

”Vad händer om kerzekerna hinner till oss innan vi har flyttat?”

”Vi kommer komma till dvärgarna mycket senare än planerat.”

”Hm…”

Káler hade landat för länge sen och Kimer hade börjat packa allting som fanns att packa. ”Mirikan, vi måste ner nu!”

”Nej. Kerzekerna kommer närmare, vi kan inte förflytta oss rakt igenom deras väg. Det kommer att bli våran död.”

”Vilken väg föreslår du att vi tar då?”

”Den.”

Ayla drog efter andan när han vred hela sin kropp rakt mot sydöst. Bergskedjan Mûrkás fortsatte från alvernas skog däråt.

”Ska vi gå in i Mûrkás?”

”Finns det något annat alternativ… om du inte vill ta en stor omväg?”

”Men det kommer att bli en mycket hemskare död som fortsätter i en evighet om vi dör i Mûrkás.” Han sa ingenting. ”Mirikan, landa nu och meddela de andra om vilken väg vi ska ta. Det kommer nog att bli ett par protester.”

Han glidflög ner mot marken och landade på en stor klippa.

”Kimer!”

”Jag har inte tid just nu Ayla!” Hon suckade och sprang till honom.

”Mirikan kom på en bättre väg.”

”Och vad är det för någon då?”

”Genom… Mûrkás…”, mumlade hon och väntade på hans reaktion. Han vände sig om och stirrade förskräckt på henne.

”Kommer inte på fråga.”

”Va? Men Mirikan vet vägarna där och det kommer att gå snabbare. Vi kommer att dö om vi hamnar i kerzekernas väg… och jag vill inte förlora dig.”

Han tittade in i hennes ögon och vred sedan på sig och fortsatte packa. ”Kimer, snälla.”

”Jag vill inte förlora dig heller. Men vi kan inte gå in i Mûrkás. Det förstår du väll ändå?”

”Nej! Det är det jag inte gör! Varför skulle det vara så farligt? Tänk, vad för hemska saker har hänt? Jag gick in i Mûrkás och hittade Mirikan, utan Mirikan skulle vi inte ha någon chans mot de onda. Utan Mirikan skulle vi inte ha fått hit Káler. Jag skulle säkert inte ha varit så här nära dig om det inte var för Mûrkás.” Han suckade och slöt ögonen.

”Du har ingen aning om hur svårt det här är för mig.”

”Vad är så svårt?”

”Ayla, Mûrkás är en hemsk plats fylld av ondska.”

”Även om det är det så är ger den vägen större överlevnadschans än att stöta på kerzekerna.”

”Ayla! Kerzekerna är nära nu! Vi måste flytta på oss!” ropade Mirikan i sinnet.

”Kimer, kerzekerna är här om bara någon halvtimme. Jag tänker gå genom Mûrkás med eller utan dig. Jag skulle inte överleva utan Mirikan och om han går in i Mûrkás så gör jag det. Jag önskar innerligt att du följer med så att även om vi dör så hinner jag se dig en sista gång för det skulle vara oerhört svårt att leva utan dig också… men Mirikan är min högst prioritet i det här fallet.” Hon visste att hennes ord skulle såra honom men han böjde sig bara ner och fortsatte packa. ”Kimer… förlåt, med du kan väl ändå förstå mig. Jag menar, Mirikan är inuti mig, han förstår mig. Båda vi återföddes när jag hittade honom i Mûrkás. Kimer… snälla följ med oss.”

Han tittade inte ens på henne utan gick bara iväg till Sovay och berättade om Aylas och Mirikans nya vägval. Hon förstod vad han tänkte göra och hon kunde inte göra hans val åt honom. Han skulle låta Sovay och Fyrda flyga över med Káler, sedan skulle han korsa kerzekernas väg. Aerys och Nurál fick springa under Mirikan och Káler när de flög.

Hon kände hur ögonen började sticka och hon blinkade för att inte börja gråta.

”Det är hans val. Om han vill det här så vill jag också det. Han älskar mig inte längre.”

”Ayla, han älskar dig mer än allt annat men han kan inte följa dina vägar in i minsta detalj. Han kommer att klara sig.” Hon blinkade och lade sin sista blick på Kimer och vände sig sedan om och svingade sig upp på Mirikan. Klumpen i halsen blev större och hon kunde inte hålla gråten tillbaka. Tårarna rann ner för kinderna medan Mirikan mjukt sköt ifrån marken och lyfte i en vacker spiral. Hon kunde inte titta ner på Kimer så hon blundade och försökte sova men hon visste att det inte skulle gå.

”Ayla, du behöver inte oroa dig. Vi kommer att möta honom vid dvärgarna senare efter att vi har gått genom Mûrkás.”

”Jag är inte rädd att han ska dö, det vet jag att det inte kommer att hända bara för att han stöter på några kerzeker. Saken är den att han inte följer med oss. Vad kunde ha hänt där som gör att han inte på några villkor vill gå igenom? Inte ens om det utgör ett hot mot honom så trodde jag inte att han skulle ge upp vårat ”förhållande” för att han inte vill följa med oss.”

”Allt kommer att lösa sig när vi är framme.”

”Hoppas det.” Hon andades in den svala dags luften och tittade ut mot havet. Det var varmt. Tillslut kunde hon inte låta bli. Hon sneglade ner mot marken och såg en pytteliten svart prick springa mot syd. Han låg långt före kerzekerna och skulle vara flera mil ifrån lägret innan kerzekerna var framme. Hon ville le men tryckte det tillbaka. Kunde hon verkligen älska honom när han inte gjorde det tillbaka? Hon drog in ett svagt andetag och lade sig på mage på Mirikan. Káler, Fyrda och Sovay låg en bit framför och Mirikan flög snabbt ikapp.

”Káler, Mûrkás är inte en rolig plats när mörkret faller.”

”Jag förstår.” De ökade farten och Ayla kunde känna de starka, tunga vingslagen trycka upp sig mot hennes bröstkorg så att hon fick det svårare att andas. Hon brydde sig egentligen inte eftersom hon kunde klara sig utan luft så pass mycket längre än en människa. Det spelade ändå ingen roll, det var bara bra i fall hon svimmade, då skulle hon inte känna smärtan som tryckte ner hennes hjärta så djupt. Det fanns inget att leva för längre, men precis då hon insåg vad hon hade spelat upp för ord i huvudet förnekade hon dem genast. Det fanns massor med anledningar, till exempel Mirikan och Kimer även fast han inte fyllde upp det tomrum som han hade skapat när han lämnade henne, och såklart hela Sularitien som stod på spel för om det hjärtat som Kimer hade stulit från henne och nu lämnat för att blekna bort i det förflutna slutade slå så skulle allt gå förlorat. Då kom hon att tänka på sin familj. Dem hade hon glömt för länge sedan. Hon kunde knappt komma ihåg hur sin mamma och pappa och för den delen sin syster såg ut. Mirikan som delade sina tankar med henne och som visste alla hennes minnen från hennes tidigare liv visade upp de vackraste bilderna som hon hade fångat ur sina ögons synvinkel på alla familjemedlemmarna. Hon log tacksamt och strök honom på skulderbladen.  

Hon öppnade ögonen. Hon såg Kimer sitta på en sten lite längre fram med ryggen vänd mot henne. Hon blev överlycklig och sprang fram till honom.

”Kimer! Du är här! Åh, var är alla andra? Vi måste hinna ikapp dem.”

Hon lade handen på hans axel men ingen reaktion kom. Då kände hon lukten av ruttet kött. Hon gick runt honom så att hon kunde se honom rakt framifrån istället från i profil.  

 ”Aah! Aah! Nej!

”Ayla, ayla! Vakna! Sch! Sch…”

”Aah! Aaha…”

”Sch! Ayla…”

Hon lyfte på sina blöta ögonlock och såg Mirikans mörkblåa ögon stirra in i hennes.

”Vad hände?”

”Nej…”

”Du är chockad. Andas.”

Hon drog in stressfyllda andetag och skakade våldsamt. Långsamt återgick hennes andhämtning till någorlunda lugn takt och skakningarna blev till darrningar.

Mirikan struntade i att fråga utan kramade bara om henne.

Drömmarna kom inte tillbaka när hon somnade, i alla fall inte just nu. När hon vaknade låg hon på Mirikans rygg och kände den lugna rytmen av hans tassar som mjukt stödde sig på marken.

”Är det långt kvar?” frågade hon och sträckte på sig.

”Har du redan vaknat?” Mirikan vred på huvudet och andades ut mörk rök i ansiktet på henne.

Hon hostade och viftade bort röken.

”Ja, borde inte du veta det?”

”Du har stängt ute mig.”

”Varför?”

”Fråga inte mig. Hur skulle jag kunna veta.”

”Men hur ska jag släppa in dig igen?”

”Du kommer inte kunna göra det förrän du vill det.”

”Men jag vill ju.” Hon försökte hitta någon dörr eller öppning i sinnet men hon hittade ingenting.

”Tydligen inte.”

Hon suckade och tänkte på Kimer. Hon märkte att Mirikan hade hennes svärd i munnen och hon frågade varför.

”Ifall någonting händer så måste du kunna försvara dig.”

”Åh.”

Han förstod vad hon tänkte även fast han inte kunde höra hennes tankar så han kastade bak svärdet till henne och hon fångade det instinktivt. Precis när hon fångade svärdet ryckte hon våldsamt till och flög bakåt med en kraft som hon inte kunde stoppa. Medan hon flög mot marken kunde hon se Kimers ansikte och hon visste med en gång att han mådde bra. Hon slog hårt i marken men det gjorde inte ont. Alla ben i kroppen hade blivit som pansar och rivit upp marken, och sten och jord hade skjutit upp i bergsväggarna och sedan studsat och fallit ner som ett regn över dem. Allt som krossat sig mot väggarna hade orsakat ett skalv som gjorde att stora stenbumlingar rasade ner. Marken skakade våldsamt och Ayla höll krampaktigt fast sig i groparna i marken som hade orsakats av de små stenarna. När allt var över reste hon på sig och stapplade fram till Mirikan. Han var förvånansvärt inte skadad och inte någon annan heller. Hon kastade blickar på alla och de såg väldigt chockade ut. När hon tittade ner på marken såg hon hur stenarna hade undvikit att falla på dem. Det var hål i marken överallt förutom på några ställen då det istället var stora cirklar där de hade legat och försökt ta skydd. Aylas och Mirikans blickar möttes och hon gick långsamt mot svärdet som såklart också var oskatt. Hon tog försiktigt upp svärdet och ingenting hände förutom at hon kände en liten rysning av energi rusa genom kroppen. Hon förstod att det här var svärdets andra kraft. Att orsaka naturfenomen av något slag, kanske till och med andra saker som skulle kunna skada motståndarna men med harm beskydda dem som svärdets ägare ville skulle ställa sig upp oskadda. Hon kände sig plötsligt självsäker och sa att de skulle fortsätta framåt.

Mirikan frågade vad som hade hänt men hon sa att det fick vänta tills de delade sinnen igen. Han muttrade missnöjt och men de började röra sig framåt i snabb takt. Solen kunde fortfarande inte tränga igenom klippornas onda väggar. Även om solens strålar överhuvudtaget skulle vilja försöka skina upp Mûrkás så skulle bergskedjan inte tillåta det. Hon undrade om hon skulle möta solen med glädje eller gömma sig i mörkret för att ögonen skulle skadas av det starka ljuset. I Mûrkás var det nästan kolsvart men hennes ögon hade vant sig vid mörkret. Om hon skulle dela sinnen med Mirikan för tillfället så skulle hon också se alla detaljer och alla mörka demoner och varelser som gömde sig bakom stenblock och skrevor. Hon visste att de förföljdes av små varelser och ”monster” som hon ville kalla dem. De gömde sig väl men alla visste att de fanns där. Hon svingade sig upp på Mirikan och han vred på huvudet för att le mot henne. Hon önskade innerligt att de kunde dela sinnen, även om det bara skulle vara i några sekunder. Men hon visste att det säkert skulle dröja ett tag. De skulle säkert bli attackerade av något slag och plötsligt när hon är på väg att dö så skulle hon höra en till röst, starkare än de andra och vakna till liv, få styrka över glädjen. Även om allt det där skulle betyda att hon skulle få höra Mirikan så skulle hon nog inte offra så mycket tid och energi och kanske liv för det.

”Vet du var vi är?” frågade hon Mirikan.

”Inte riktigt. Några tusen kilometer sydöst om oss ligger dvärgarnas närmaste vakttorn. Närmaste by efter Mûrkás är flera mil framåt. Ingen vill bo nära det här stället.”

”Kommer det att ta lång tid tills vi är ute från Mûrkás?”

”Kanske tre eller fyra dagar.”

Hon visste att om de skulle tappa bort sig så skulle de förmodligen aldrig komma ut men ingen ville påpeka det. Som ett svar på hennes tankar stannade de och Ayla tittade förläget upp. Hon kunde känna stämningen bytas från tyst och lugn, med en gnutta hopp till en osäker och förvirrad stämning. Korsningen var inte något någon här ville se. Vägen de gick på delades upp och blev till två smala bräckliga stigar. Efter flera minuters tystnad sträckte Ayla på sig och tvingade i handen lite liv och klappade Mirikan slappt på halsen. Hon försökte säga något men strupen hade snörts åt och allt hon kunde få upp var ett litet kvävt ljud. Då hjälpte Mirikan henne och satte fart på allas sinnen.

”Femtio procent chans på båda. Det är bara att välja. Vi tjänar ingen tid på att stå här och tappa hoppet.”

I fredags var jag ute med Ami efter skolan och så var jag ute och lekte på bagan i slutet av promenaden. Hon var trött efter allt lek och gå så hon var lite "nere" så jag tänkte att vi skulle gena istället för att gå hela skridskorundan. Men på tisdan hade jag gått ut på bagan med henne och då hade det vart slaskigt så jag fick ju såklart lite panik och rädla över att isen skulle spricka. Så jag tänkte att jag ville gå där nån annan hade gått så att jag visste att den inte skulle spricka. Så  jag började gå på  ett skidspår (jag är lite dum för det är jobbigt att göra ett spår bara sådär så ni som läser, gå inte I ett spår, jag gjorde det bara för att Ami var för trött för att ta nån annan väg). Gubben som hade gjort spåret då överreagerade faktiskt. Jag släppte henne lös och hon blev såklart glad och började springa (den lilla busungen kan ju lura en till vad som helst) Men iaf, han såg mig och började ropa.
"Hörru! Va fan tror du att du gör?! Du med hunden! Det är fan jobbigt att göra ett spår bara såhär! Jag har ju gjort det hela tiden här!"
"Förlåt! Det var inte meningen!...", svarar jag och tar tillbaka Ami i kopplet för jag vill komma därifrån så fort som möjligt. Han börjar hytta med stavarna och komma mot mig. Jag blir jäkligt skraj och försöker frenetiskt få upp/ner grejen som man spänner fast med -den hade frusit fast och mina fingrar hade börjat frusa till is när jag hade tagit ur dem ur vantarna-. Jag skriker tillbaka hela tiden `förlåt` och `det var inte meningen`. Han stannar och svänger med stavarna och försöker ta av sig skidorna.
"Va fan går du med hunden här för?! Jävla IDIOTER!! Tänk dig för nästa gång!!" Skriker han en sista gång och går därifrån muttrandes. Han hade finsk brytning och blå overall (stavning). Så om ni ser nån sån på bagarsjön och säger hej och gubben som svarar då har skägg och finsk brytning så kanske ni ska försöka låta bli att reta upp honom. Han var inte särskillt diskret när han skällde ut mig för han skrek säkert så pass högt att andra som var i närheten hörde. 

 WATH THE GUY!!!