hazzlan

Jag simmar Simiaden idag. Stockholms bästa simmare i varje årsgrupp typ. På hundra frisim gjorde jag personligt rekord med en hundradel! 1.15.97 till 1.15.96. Två silver medaljer. Hoppas jag kan vinna över en annan tjej som heter Alexandra (säger inte några efternamn). Kommer fler uppdateringar senare idag om hur tävlingen gick.

Lyssnar på Party in the USA (Miley Cyrus)  Haha! PINSAMT!!! Snabb bild tagen medan jag rörde på mig vilken snygging

Kärlek

Ayla vaknade av rop och packning som lastades på vagnar. Hon låg i sängen i Íselzirs hus. Hon kom inte ihåg att hon och Kimer hade gått tillbaka från havet. Han hade väl förmodligen burit henne. Hon gäspade och sträckte på sig. Det gick en rysning genom hela hennes kropp när hon tänkte på att hon skulle behöva resa. Hon hörde vingslag och tittade mot fönstret där Mirikan hade landat.

”Är du redo?” frågade han. Hon nickade.

”Är du?”

”Alltid.”  Han hoppade ner från fönsterbrädan och lade sig ner bredvid hennes säng. ”Gör dig i ordning.”  Ayla satte sig upp. Hon hade somnat med kläderna på så hon började leta efter skorna i stället. De låg på golvet vid dörren så hon gick ur sängen för att hämta dem. Ayla böjde sig ner och när hon kom upp igen stod han där. Kimer, hon blinkade och blev röd om kinderna.

”God morgon”, sa han och log. ”Vad du var uppe tidigt!”

Han gick förbi henne och ställde en bricka med frukost på nattygsbordet vid hennes säng. Ayla gick efter honom och satte sig ner på sängen. Hon förstod att Mirikan inte var fientlig mot Kimer längre. Ayla kunde fortfarande känna att Mirikan var på sin vakt men när Kimer satte sig ner bredvid henne och gav henne en kyss slappnade han av och hans ögonfärg ändrades från gul-röda till svarta. Hon blev ännu rödare i ansiktet när han hade avslutat kyssen och hon gömde sig bakom sitt långa lockiga hår. Han gav henne brickan med frukost och ställde sig upp. Hon drog efter andan och suckade.

”Som sagt, beroende”, sa han och skrockade.

”Hm…”

”Vadå?”

”Jag tror att jag också börjar bli lite beroende”, sa hon och log.

”Jag gillar idén.” Han gav henne en sista kyss och gick iväg.

Ayla petade bara i maten, hon var inte hungrig längre. Hon kunde inte tänka på något annat än Kimer. Plötsligt kom hon på att Mirikan hade sett alltihop.

”Lova att inte säga ett ord!” väste hon mellan tänderna och tittade allvarligt på honom.

”Såklart inte. Och absolut inte någonting om gårdagen heller”, sa han och slöt ögonen.

”Va? Var du där?”

”Ja. Det var jag som tog hem dig.”

Hon reste sig upp så snabbt att brickan åkte i golvet.

”Åh! Du kommer inte att säga något eller hur?” bad hon.

”Nej.”

Hon andades ut och böjde sig ner för att plocka upp brickan med maten. Glaset med mjölk hade spillts ut och allt pålägg som hade funnits på brödet låg fastklibbat på golvet. Hon tittade äcklat på det och satte sig ner i sängen.

”Ayla!” Det var Kimer som hade ropat på henne. 

Hon tittade upp.

”Vi måste åka nu”, sa han och gick fram och tog hennes hand. Hon log och reste på sig medan Mirikan sträckte på sig och ställde sig upp. Hon tänkte precis ta tag i Mirikans horn så hon kunde svinga sig upp men då kände hon Kimers händer runt sin midja och hur han lyfte upp henne. När hon satt ordentligt uppe på Mirikans rygg började han gå mot fönstret och innan hon hann ta tag i den hårda knölen som satt mellan Mirikans skulderblad hade han hoppat ner från fönsterbrädan. Mirikans vingar slog ut mot vinden och stred mot luftströmmarna.

Det var redan flera hundra meter ovanför marken. Ayla suckade och lade sig framåt på magen. Hon ville stanna här för alltid, i luften, med Mirikan. Det var så fridfullt.

”Vi måste ner nu. Det är dags att åka”, sa Mirikan och började glidflyga neråt i en stor spiral. Mirikan landade så mjukt att Ayla knappt kände det. Hon såg att Fyrda och Sovay fick sitta på en vagn men att Kimer, Aerys och Nurál fick gå. Hon undrade varför men kom snabbt på det, Fyrda och Sovay var människor. De orkar inte lika mycket som alver. Hon märkte att Aerys såg stressad ut, fast bara på kroppsspråket för den stackars helaren var ju blind nu. Ayla såg att hon lutade sig mot Nurál och viskade något till honom. Hon visste att hon var för långt borta för att höra men hon lutade sig försiktigt framåt och skärpte hörseln i alla fall. Hon blev förvånad när hon hörde svaga röster men insåg att det var Mirikan som kunde höra dem och att hon hörde vad de sa genom hans tankar.

”Nurál, det är verkligen dags att åka nu. Kerzekernas parningsperiod börjar snart. Den håller på i minst en månad och om vi kommer för sent måste vi ta en stor omväg runt eller rakt igenom och-”

 ”Oroa dig inte Aerys. Vi kommer hinna.”

Ayla ville gärna se en kerzeker men hon hade inte tid att tänka på det nu för Íselzir hade börjat tala. Alla blev tysta och vände sig mot drottningen.

”Saker börjar hända mitt folk! Vi måste ta hand om det, på vårt sätt! Genom listighet och styrka!” Alla alver började jubla men slutade när Íselzir öppnade munnen igen. ”Därför kommer vi att skicka iväg vår nya draktämjare och drake, Mirikan och Ayla till dvärgarna. Där kommer vi att få hjälp och om inte så lång tid kommer vi att strida och vinna!” Jublet blev ännu högre nu och Mirikan stampade otåligt i marken. ”De kommer inte få alla själar utan strid!” Jublet bara fortsatte och fortsatte. Ayla höll för öronen och försökte tänka på något annat. Hon slöt ögonen och då slutade ropen och allt klappande i händerna. Det blev nästan tyst. Ayla trodde att hon hade somnat men tanken sveptes snabbt bort när hon hörde ett skrik. Och sedan flera. Hon öppnade ögonen och såg att en man hade fallit till marken med en pil i nacken. Hon tittade långsamt upp. Det var helt tyst. Det enda som hördes var vinden. Då såg hon. Från den blåa molnfria himlen kom något svart. En stor pilskur dök ner mot dem och innan hon hann varna dem hade pilarna börjat träffa folket och det blev totalt kaos. Ayla hörde skrik och rop och plötsligt blev hon nerdragen från Mirikans rygg och hon började oförstående skrika. Den som höll fast henne var mycket starkare än henne men hon kämpade emot ändå. Hon såg hur folkmassan snabbt försvann och hur Mirikan flög upp i luften och försvann ner på andra sidan träden. Hon kände hur tårarna vällde upp och hur hon blev hjälplös.

”Nej! Mirikan! Nej, lämna mig inte!” skrek hon. Hon vred sig och sparkade men utan resultat.

Då kände hon hur greppet lossade. Hennes hjärta hoppade över ett slag och hon föll ner på marken. Hon lyfte på huvudet och tittade bak. En lång alv med blont långt hår låg på marken med en kniv i låret. Då såg hon Kimer komma fram bakom träden. Ayla kände sig så lättad. Kimer hade räddat henne. Hon ville gå fram och gråta i hans famn men då såg hon hur hennes kidnappare drog ut kniven ur benet och reste på sig. Ayla såg blickstilla på hur han haltade fram till Kimer med kniven i handen och snabbare än ögat började hugga mot honom. Kimer lyckades undvika alla livsfarliga försök att träffa honom och sparkade till alven i magen så att han flög minst fyra meter bakåt.

”Spring Ayla!” skrek Kimer till henne men hon var förstenad.

 Alven tappade kniven men ställde sig snabbt upp och attackerade igen. Nu fick han ner Kimer på rygg och blixtsnabbt drog han fram en liten vass dolk ur sin ärm från skjortan och tänkte sätta kniven mot Kimers hals men Kimer kämpade emot. Ayla kunde se hur den långhåriga blonda alven hade övertaget och hur han långsamt kom närmare Kimers hals.

”Fly Ayla! Spring nu!” hörde hon Kimer ryta mot henne men hon kunde inte. Hon reste på sig från sin ihopkrupna ställning och tittade först på Kimer och sedan på kniven som alven hade tappat på marken inte så långt ifrån henne. Hon stapplade fram till den och tog upp den.

Hon hörde hur Kimer skrek åt henne men hon brydde sig inte. Hon tittade på kniven och sedan på alven som försökte döda Kimer. Bestämt började hon gå och ställde sig bakom alven. Hon höjde handen och plötsligt satt kniven i alvens nacke. Han föll framåt och landade på Kimer. Kimer puttade bort liket och reste sig upp.

”Vad tror du att du gjorde? Är du helt galen?” röt han åt henne.

Ayla var helt stum. Hon kunde inte säga ett ord. Till slut fick hon fram ett snörvel och började gråta högljutt. Hon ville gå fram några steg så hon kunde luta sig mot Kimer men hennes fötter ville inte lyda henne så hon snubblade men Kimer fångade upp henne. Hon klamrade sig fast på honom och vägrade släppa. Hon kunde knappt andas. Hon ville tillbaka till Mirikan, glömma att allt det här hade hänt. Hon ville gömma sig under hans vingar och trycka upp sig mot hans varma fjäll.

”Var är Mirikan? Jag vill till Mirikan! Var är han?”

”Han kommer snart, oroa dig inte.”

”Varför flög han iväg? Varför lämnade han mig? Märkte han inte att jag försvann?”

”Jag vet inte. Han letade väl förmodligen efter dig.”

Hon visste inte vad hon skulle göra om Mirikan inte kom tillbaka. Hon förstod att han hade stängt ute henne ur hans tankar. det var nog därför hon klamrade sig fast på Kimer så hårt, hon ville inte att han skulle lämna henne som Mirikan hade gjort, hon ville inte känna sig tom. Hon blinkade bort tårarna och tittade upp på Kimer.

”Du räddade mitt liv”, snyftade hon och kunde inte hålla inne tårarna.

”Och du räddade mitt.”

Han böjde huvudet neråt och gav henne en lång kyss. Ayla blev så överväldigad att hon förlorade all kraft. Hennes ben kunde inte hålla henne uppe längre och hon föll. Hon landade hårt på marken med sitt vänstra ben vikt under sig. Hon kände hur det stack i vristen och förstod att hon hade stukat den.

”Jäklar också!” Hon försökte resa sig men det gick inte. ”Kan du hjälpa m-” Ayla hann inte ens avluta meningen innan hon var uppe i Kimers famn. Hon kände sig lite obekväm med att han bar henne. Han skulle kanske inte orka. Hon rodnade och han förstod vad hon tänkte på.

”Du är inte tung alls. Alver är starkare än människor.”

”Men ändå. Jag tror att jag kan gå själv.”

”Nej… jag bär dig i stället.”

Han började gå längre in i skogen. Hon undrade var de var på väg men lät bli att fråga.

Han hade gått i säkert en timme och burit henne hela vägen. Solen stod högt på himlen men träden stod så tätt intill varandra att det bara var ett dunkelt ljus som trängde sig igenom alla ekar, björkar och granar. Ayla undrade hur löv och barrträd kunde växa tillsammans.

”Varför kan alla de här olika träden växa bredvid varann i samma sorts miljö? Jag menar, i min värld fanns det barrskog och lövskog. Två helt olika saker.”

”Vi alver lever på träden. Det är våra hem. Vi sjunger upp dem ur marken och om vi har olika sorts träd så mår vi bättre. Alla träd har olika lukter och när vinden susar i träden skapar de olika melodier. Så kan vi hitta i skogen. Vi kan kommunicera med dem och när de sjunger,

vi förstår dem. Däremot är det förvirrande för fiender. Det är därför vi är så trygga här.”

”Men de hittade ju oss nu!”

”Det var för att det var mindre träd där och Digoe meddelade nog de onda innan han dog.”

”Hm…”

Han stannade vid en stor ek och släppte långsamt ner henne. Ayla kunde fortfarande inte stå upp så Kimer hjälpte henne att sätta sig på en rot. Kimer lade en hand på trädet och viskade något mot barken och i samma ögonblick böjdes roten och formades så att Ayla kunde sitta bekvämt som i en fåtölj. Hon rynkade pannan och undrade hur han hade gjort det där. Kimer vände sig om och såg hennes min och tänkte lägga handen på trädet igen men hon stoppade honom.

Hon vinkade honom till sig och han satte sig på huk framför henne.

”Hur gjorde du det där?” frågade hon Kimer.

”Jag och det här trädet har varit vänner länge. Hon är som min mor som jag aldrig hade. Hon heter Lábora.” Han tittade upp mot de breda grenarna och log stort.

”Men vad sa du till henne?”

”Inget speciellt. Det är på det språket vi pratar med träden.”

”Hur hittade ni varandra?”

”Efter att min mor hade dött tog en barnmorska hand om mig som du kanske vet. Jo jag fick reda på att min mor var död några år senare och då rymde jag. Det var en natt då det var storm och flera träd hade dött och vi hade blivit anfallna av de fem onda. Plötsligt blev jag upptäckt av en krigare och jag försökte fly. Då hörde jag Láboras sång. Jag sprang allt vad jag hade mot henne och hon öppnade sig för mig. Hon böjde ner sina grenar runt mig och jag fick smälta in i hennes bark. Ingen kan hitta någon som gömmer sig i ett träd på trädets egen vilja.”

”Är alla träd en ”hon”?”

”Ja.”

”Varför?”

”Jag vet inte. Det bara är så.”

”Okej.” Hon tittade ner i marken och suckade.

”Vad är det?” frågade han och tog hennes ansikte i sina händer.

”Inget, det är bara det att… nej inget.”

”Jo, jag vill veta.”

”Det är… vi skulle ha rest till dvärgarna idag.”

”Ja? Vad menar du?  Är du besviken? Såklart du vill ju så gärna se en människa i miniformat!” retades han och log.

”Nej! Sluta!” fnittrade hon och puttade ner honom på marken. ”Jag menar allvar.”

”Okej, förlåt. Vad ville du?”

Hon rynkade pannan och blundade.

”Det har startat. Draken har lyft från marken. Med rustning och allt. Redo för strid.” Ayla andades ut och öppnade ögonen. ”Jag… jag kommer inte klara det. Inte än. Mirikan kanske är redo men inte jag. Snälla Kimer. Jag vill inte. Jag kan inte…” hon började snyfta och hade svårt att andas.

”Ayla, titta på mig. Titta på mig!” Hon öppnade ögonen och försökte se på honom men tårarna gjorde allting dubbelt. Kimer torkade bort dem och smekte hennes kinder. Han lutade sig framåt och kysste henne mjukt. Hon kunde inte låta bli och kysste honom tillbaka och kastade sig över honom. Hon ville inte sluta, inte nu. Kimer hade ett fast grepp om hennes midja och gjorde så att hon inte tappade kontrollen. Aylas tårar gjorde att allt blev blött och hon använde ett av sina andetag till att säga förlåt. Hon visste inte var hon var, inte vad som hände några kilometer bort och egentligen visste hon inte vad hon gjorde. Ayla slutade gråta gradvis och hon blev lugnare för varje minut. Hon kände sig lite generad när hon kom på att Lábora var där och satte sig upp. Kimer log mot henne och satte sin vänstra hand mot Láboras bark.

”Hon förstår, du behöver inte gömma dig för henne.”

”Det gör jag in-”

”Inte på det sättet. Kom här.” Han tog hennes hand och hjälpte henne att resa sig upp. Han drog med sig Ayla till det stora trädet och satte hennes hand mot Láboras stam. Ayla kunde känna hur hon fylldes med kärlek och hopp. Hon insåg att Kimer älskade Lábora, mycket mer än hon någonsin skulle förstå. Han tog hennes hand och tryckte den lite lätt och släppte den igen. Hon tittade på honom och blinkade. Kimer hade börjat klättra upp bland grenarna och hon klättrade efter. När de var högst upp bland trädtopparna såg hon hur stor Lábora var. Hon var ett av de högsta och mäktigaste träden i hela skogen. Hon var högre än granarna och bokarna, de enda träden som kunde mäta sig med henne var tallarna men det var bara två tallar som var högre än henne. Ayla drog efter andan när hon såg det vackra landskapet. Plötsligt kände hon hur det stack i bröstet. Då såg hon någonting, långt borta. Det rykte och hon kunde se hur något stort rött flög omkring i luften. Precis när hon förstod var det var såg Kimer vad hon tittade på och låste fast hennes armar bakom hennes rygg i ett fast grepp.

”NEJ! Mirikan nej! Släpp mig!”

”Jag kan inte låta dig bli skadad.”

”Jag måste till honom! Han behöver mig! Nej!” Hon kände hur hon blev hjälplös igen. Tomheten blev större och större.

”NEJ! MIRIKAN! Nej… nej… Mirikan, lämna mig inte.”

FYI, gick inte på bus eller godis med kompisarna, syrran fyllde år och vi skulle ha födelsedags middag....